Du var ofta ledsen.

Du sökte efter en tystnad men fann bara bruset som proklamerade sin existens genom en total direkthet. Du kunde inte undgå påtagligheten, utan ni fanns där i någon sorts rubbad symbios. Du fanns och ledsamheten fanns. Du fanns för att ledsamheten fanns. Och ledsamheten fanns för att du fanns. Ni hade inget utbyte, så kanske var det på ett parasiterande sätt ni levde ihop. I detta tillstånd andades ni samma luft, genom samma lungor, till samma hjärta, fastän ni upplevde kroppen på olika sätt. Ni kändes inte vid den medan ledsamheten kändes i den.

Än går solen upp.

Du minns att du var besatt av solen. Du funderade kring hur något så mäktigt kunde, för dina ögon, vara så betydelselöst. Det glödande klotet i din kropp kändes mer än vad de ultravioletta strålarna gjorde mot din medvetenhet.
Under sommaren satt du på gräset och höll fast nävar av gräs med händerna. Kanske tänkte du att du skulle tippa av från jorden om du inte höll i dig. De dagarnas minnesbilder finns kvar med ett svart filter.
Det glödande klotet skapade rök som steg från din mage till diit huvud och väl där försvann förmågan att se. Allt var optisk illusion. Och ni missförstod varandra på fundamentala sätt. Du saknade solen. Du saknande synen.

En gång drunknade du i havet.

Du hade bestämt dig för att döden var det som var på andra sidan nästa våg. Dödsgudens hand var sträckt mot dig, du kunde känna handen trycka ner ditt huvud när du försökte hinna andas innan nästa våg. Kanske var dödsguden vågen? Hade den kommit för att rädda dig? Du välkomnade den på ett sätt du aldrig välkomnat något eller någon främmande förr. Kanske hade ni setts förr? Kanske var det ledsamheten gestaltad i någonting konkret. Kanske var det solen som påvisade sin avlägsenhet. Som sa "Jag kommer aldrig gå upp mer", och kanske tänkte du att ni gick samma öde till mötes.

Ilskan fanns hos er.

Du lärde dig ducka och skapa en pansarsköld av din kropp. När du blev längre genomgick du en metamorfos som stärkte din benstomme. Du bröt inga ben, kunde göra volter och visade det gärna genom att stänga dörrar med kraft. Det skulle låta när de stängdes.

Fåglarna och fiskarna.

Du tror att fåglarna sjöng för att maskera era skrik. Eller skrek de med er? Och fiskarna hade ingen röst. Ni skaffade en sköldpadda som fick ett namn efter en grekisk gud som kunde göra motstånd. Ett djur som duckar, har en sköld, och ni undrade ändå varför. Du berättade att kaninen dog av en hjärtattack och hunden, vars namn lät som att en ropade "Dra!", till slut inte kunde sova om en inte skrek i samma rum som den.
                    Katten då?
Den räddades av att din kropp blev allergisk sekunden du skulle få den. Du tror att de bröt nacken av den på bondgården när ni åkte hem.
    Du tror
att ni slog varandra. Rätta dig om du har fel, men du tror din hand träffade en kropp och lämnade avtryck som egentligen borde ha varit pussar.

Regnets bullrande låga.

Du försökte skölja bort sorgen med regnet. Rimligtvis borde något så rent som ösregn kunna rena dig från allt ont. Kanske kunde det rena århundraden av traumatiserat DNA. Går det att rena något som någon annan har smutsat ner? Har ni redskapen? Har ni antikroppar mot deras virus?

Ikväll ska bergen ska kasta skuggor över drömmar

byggda i valvliknande konstellationer

Ikväll ska de resa sig
skymma det som en gång varit och glömma allt

utom marken de står på

Ikväll ska tolkningarna av morgondagen vara gränslösa

de ska trotsa den falska valfriheten och vinna över

det systematiska i våra rörelser

 

Ikväll ska ekot

som studsat mellan oss återvända

hem

Metaforiska pseudointellektuella individer skulle aldrig formulera serenader om solens likställda subjekt
De skulle istället söka efter det outforskade, finna redan kartlagda områden

och missa varandets självklarhet

Bottenlösta hav

Söker efter solens gång

Hittar sjunkna skepp

Våra organ står i förgrunden för deras retorik

ryckta ur sitt sammanhang

studerade som beståndsdelar i avhandlingar och utskottspolitik
ett sätt att
mäta mängden motgångar mot
dem vars förtryckande världsordning gjort oss till
redskap

Badande i medelhavets koagulerade blod
för alla dessa misstag som inte var deras

När andra likställdes med den befriande drömmen
blev jaget det den krypiska gåtan

och
det viktigaste blev
våldsamt handlande

vålsdam kärlek

och våldsamt drömmande

 

 

 

Flykten är vårt arv och
jag förblir sökande men
det är konsekevensen av vårt varande i varandras liv och trots det

söker jag dig i alla människor jag möter
för att skapa nya flyktvägar som jag sedan missköter

 

Hundratals dagar dränerar våra drömmar till fullkomlig torka med

zoner occuperade av imaginära fiender som

arv formulerat namnet på utan

retrospektiv förmåga som förmår oss att fördöma och förglömma

Jag funderar kring varför B skickar bilder på sig själv, blommor, hjärtan, natur från hens promenader. Det slår mig att hen inte vill att jag ska glömma henom.

Mitt dåliga minne är en förenklad förklaring och/eller ursäkt. Vissa saker väcks från sin dvala genom bilder, blommor, hjärtan, natur från promenader.

Granatsplitter i magen

Bergspromenaden
Vi vet hur de dog

Vattenväggarna
Rök i lungorna
De avhuggna tungorna
Vi vet hur de dog

 

Jordbävningskollapsen

Snaror runt halsen
Kvävningsvalsen
Vi vet hur de dog

 

Kulor som penetrerat skallbenet

Underklassfenomenet

Vi vet hur de dog

Det finns svårigheter i att minimera dimmiga synfält (om ändå mina ögon var objektiv)
Och omöjligheter i att sluta dircka koffeinhaltiga drycker (om ändå det fanns någonting annat som värmde mina händer).
Darriga händer hör ihop med maratonlöpande hjärtan.

Springskor hör ihop med flykt
Och ord hör ihop med ordlöshet.

 

Var jag tar vid är aldrig där någon annan slutar. Jag är en del av början och slutet och allting som pågår däremellan.
Jag vet inte var jag befinner mig eller om jag får plats.
Jag vet inte om jag är en del av den omloppsbana som omger oss

Men jag vet att jag bär atlas på mina axlar

Som i sin tur bär himlavalvet på sina.