Du var ofta ledsen.

Du sökte efter en tystnad men fann bara bruset som proklamerade sin existens genom en total direkthet. Du kunde inte undgå påtagligheten, utan ni fanns där i någon sorts rubbad symbios. Du fanns och ledsamheten fanns. Du fanns för att ledsamheten fanns. Och ledsamheten fanns för att du fanns. Ni hade inget utbyte, så kanske var det på ett parasiterande sätt ni levde ihop. I detta tillstånd andades ni samma luft, genom samma lungor, till samma hjärta, fastän ni upplevde kroppen på olika sätt. Ni kändes inte vid den medan ledsamheten kändes i den.

Än går solen upp.

Du minns att du var besatt av solen. Du funderade kring hur något så mäktigt kunde, för dina ögon, vara så betydelselöst. Det glödande klotet i din kropp kändes mer än vad de ultravioletta strålarna gjorde mot din medvetenhet.
Under sommaren satt du på gräset och höll fast nävar av gräs med händerna. Kanske tänkte du att du skulle tippa av från jorden om du inte höll i dig. De dagarnas minnesbilder finns kvar med ett svart filter.
Det glödande klotet skapade rök som steg från din mage till diit huvud och väl där försvann förmågan att se. Allt var optisk illusion. Och ni missförstod varandra på fundamentala sätt. Du saknade solen. Du saknande synen.

En gång drunknade du i havet.

Du hade bestämt dig för att döden var det som var på andra sidan nästa våg. Dödsgudens hand var sträckt mot dig, du kunde känna handen trycka ner ditt huvud när du försökte hinna andas innan nästa våg. Kanske var dödsguden vågen? Hade den kommit för att rädda dig? Du välkomnade den på ett sätt du aldrig välkomnat något eller någon främmande förr. Kanske hade ni setts förr? Kanske var det ledsamheten gestaltad i någonting konkret. Kanske var det solen som påvisade sin avlägsenhet. Som sa "Jag kommer aldrig gå upp mer", och kanske tänkte du att ni gick samma öde till mötes.

Ilskan fanns hos er.

Du lärde dig ducka och skapa en pansarsköld av din kropp. När du blev längre genomgick du en metamorfos som stärkte din benstomme. Du bröt inga ben, kunde göra volter och visade det gärna genom att stänga dörrar med kraft. Det skulle låta när de stängdes.

Fåglarna och fiskarna.

Du tror att fåglarna sjöng för att maskera era skrik. Eller skrek de med er? Och fiskarna hade ingen röst. Ni skaffade en sköldpadda som fick ett namn efter en grekisk gud som kunde göra motstånd. Ett djur som duckar, har en sköld, och ni undrade ändå varför. Du berättade att kaninen dog av en hjärtattack och hunden, vars namn lät som att en ropade "Dra!", till slut inte kunde sova om en inte skrek i samma rum som den.
                    Katten då?
Den räddades av att din kropp blev allergisk sekunden du skulle få den. Du tror att de bröt nacken av den på bondgården när ni åkte hem.
    Du tror
att ni slog varandra. Rätta dig om du har fel, men du tror din hand träffade en kropp och lämnade avtryck som egentligen borde ha varit pussar.

Regnets bullrande låga.

Du försökte skölja bort sorgen med regnet. Rimligtvis borde något så rent som ösregn kunna rena dig från allt ont. Kanske kunde det rena århundraden av traumatiserat DNA. Går det att rena något som någon annan har smutsat ner? Har ni redskapen? Har ni antikroppar mot deras virus?

Jag funderar kring varför B skickar bilder på sig själv, blommor, hjärtan, natur från hens promenader. Det slår mig att hen inte vill att jag ska glömma henom.

Mitt dåliga minne är en förenklad förklaring och/eller ursäkt. Vissa saker väcks från sin dvala genom bilder, blommor, hjärtan, natur från promenader.

Det finns svårigheter i att minimera dimmiga synfält (om ändå mina ögon var objektiv)
Och omöjligheter i att sluta dircka koffeinhaltiga drycker (om ändå det fanns någonting annat som värmde mina händer).
Darriga händer hör ihop med maratonlöpande hjärtan.

Springskor hör ihop med flykt
Och ord hör ihop med ordlöshet.

 

Var jag tar vid är aldrig där någon annan slutar. Jag är en del av början och slutet och allting som pågår däremellan.
Jag vet inte var jag befinner mig eller om jag får plats.
Jag vet inte om jag är en del av den omloppsbana som omger oss

Men jag vet att jag bär atlas på mina axlar

Som i sin tur bär himlavalvet på sina.

Du kramar och trycker sedan näsan mot min hals, som om du letar efter någonting. Säger "du luktar så gott". Jag säger "lila ros, jasmine, rosolja, svartpeppar och kryddor". Jag placerar ditt huvud under min haka, känner doften av olivtvål. Sedan trycker vi oss närmare varandra för att känna påtaglighet. Vi är nog båda lika rädda för påtagligheten. Men vi omfamnas av svar vi hittar i bokhögar som nog egentligen är kurslitteartur för frenologistudenter; det finns ingen gräns när vi är flyktingar från likgiltigheten.

Allt blir som en dimma när jag öppnar ögonen. Så jag stänger dem.
Försöker hitta någonting bestående som kan bekräfta världens substans. Försöker skapa en hemkänsla i min egen hud. Försöker. Det är svårt att kartlägga och verbaliser hur min kropp känns för de som aldrig varit i den. Det är min egen tyngd av att vistas i dagar som jag enbart kan beskriva som suddiga.

Talet 0 är inte utan värde. Det fyller funktioner. Exempelvis för att visa en skillnad mellan två tal i ett decimalsystem, 1 och 10.  0 innan 1:an i en talföljd visar att siffrorna inte upphör i och med den utan att siffror börjar från och med den; både negativa och positiva tal. Kanske fungerar ett nollställt tillstånd på samma sätt.

Sekunderna när allting återvänder, när det nollställda åter är i funktion, är någonting som inte går att beskriva och göra rättvisa på samma gång. Det är som att besöka ett minne från en tid där du suktade efter någonting och det fanns inom räckhåll. Som att hålla fram din hand och se den färdiga produkten ligga där, synen blir mindre suddig, du känner igen dig själv. Men sekunden efteråt upphör den. Omvandlas den då till det de negativa talen representerar? Det vill säga att de måste uppfyllas för att nå upp till 0 för att sedan kunna bygga vidare på den positiva sidan? Ännu ett system av siffror som inte innebär samma sak som de positiva utan representerar sig själva? Att det nollställda tillståndet är mittpunkten där en står och väger mellan två möjligheter, båda lika innehållsrika?

Jag tänker kring min egen känsla av passivitet och huruvida den är verkligen eller om jag mäter den utifrån andras talsystem eller min egen definition av den. Att det arbetet jag gör när jag är på de negativa talens sida inte är likvärdigt de positiva talens? Men sanningen är att de väger lika tungt men verkar i sina egna dimensioner. Om jag inte gör arbetet på den negativa sidan så finns ingen balans i systemet. Problemet nu är att den positiva talsidan blir vilande. Mina ord, min penna, mina händer, mitt tal blir lidande. Alla mina aktiva sysslor omvandlas till någonting passivt. Ibland väcks viljan att vidröra dem men hindras av viljan att bli av med tyngden som kommer av ofullständigheten jag bär på den negativa sidan. Missförstå inte genom att tänka att negativt är dåligt och positivt är bra. Det jag menar med dessa är var mitt arbete sker. Det negativa sker i det egna rummet medan det positiva sker i det offentliga.

Om mina tankebanor kan översättas i siffror så har jag ett helt spektrum som kan uppfyllas och som kan leda till en balans. Och det i sin tur ger mig trygghet.

 

 

 

Nina Simone sjunger "Who knows where the time goes" och fyller rummets tomhet. Jag söker mig till platser där svaren finns. Men ju mer jag söker desto längre bort kommer jag. Jag flyr från tiden.

Min kväll inleddes med att ständigt försöka övertyga KS att mina känslor är befogade. Enligt hans analys är jag överkänslig, och behöver inte medicinen (den kanske gör mig sämre). Argumentet för det är jag, enligt honom, inte upplevt en större tragedi. Jag har inte förlorat mitt hem eller min familj och jag har inga bomber att vara rädd för att träffas av, eller minor att kliva på. När jag för femhundrade gången sagt att jag visst behöver min medicin och han för femhundrade gången, och mer, fastslagit att allt jag behöver är lite vilja. Det var som att mitt livs legitimitet förenklades till en simpel beståndsdel som kunde repareras med viljekraft och positivitet. Då presenterar jag den ocensurerade sanningen för honom och säger att om jag nu skulle sluta med medicineringen så skulle jag vara tillbaka till att inte vilja leva och inte känna min kropp. Han verkade förstå mer efter den meningen. Jag ville inte sitta kvar där och rättfärdiga min existens och mina känslor. Och bevisa för honom att jag visst hade den där viljan han pratade om. Annars skulle jag inte gå i terapi och ta min medicin. Nu vet jag inte vad mer jag kan säga. En del av mig väcks till liv och jag sitter och gråter i soffans vänstra hörn. Jag ger den plats.

Ryggen vilar mot den kyliga, vita, väggen och jag kan inte ens urskilja stjärnorna utanför. Kylskåpet är de enda som ger ljud ifrån sig, som ett bevis på dess existens, vår existens tillsammans. Och trots att lägenheten känns som en individuellt ting så kan jag sträcka på ryggen och se flera upplysta lägenhetshus några kilometer bort. Jag funderar på om jag kan se Globen även på natten.

Jag har börjat stryka under i tidningar för att påstå att jag börjat skriva dikter igen. Men det är bättre än att påstå att jag inte gör det. Jag antecknar dem på mobilen för att sedan glömma var de kom ifrån, hur de skapades och varför. Glömma att jag satt inne på Serieteket, att jag lagt i Lorentz & Sakarias' "Vi mot världen", pressat de välanvända hörlurarna mot mina öron och lyssnat igenom hela samtidigt som människorna i form av en formlös, färglös myrstack rörde sig nedanför mig på Sergels torg och Drottninggatan. Jag tänkte att jag inte alls behövde vara så värst långt upp i luften för att de skulle likna myror. Jag vek ner ärmarna på min blåa kappa och tänkte att jag i alla fall inte sett en blå myra.

 

Vi kommer alltid bära med oss själva, var vi än är eller blir. Aldrig kan vi bli historielösa. Aldrig kan vi låtsas som att tiden inte bara kan läka såren, utan också förändra dem. Ibland brukar jag tänka att jag egentligen inte vet någonting om rädsla och smärta. Och så kompletteras tanken med att jag sätter mig och skriver ur min sömnlöshet, som om den kom ur inget. Det finns för många komplexiteter i uppfattningen om vårt varande. Vad den ska innebära, i vilken ordning och i hur stor utsträckning. Och i samma andetag sträcker jag på ryggen, ser lägenhetshusens ljust som fyrtorn och tanken slår mig att de kanske också är stjärnor.

Vill fråga hur en klarar av ensamheten

Jag försöker lära mig guds nittionio namn

Inbillar mig att det kommer hjälpa
Kanske är livet inget mer än inbillning
Jag kom på det naiva i att inte vara rädd för döden

Jag är nu rädd på riktigt

 

Jag har en vulkan i mitt hjärta

Det bildas askmoln i mitt bröst

Det hindrar all form av rörelse

Jag stryker din handrygg och gör mönster över din puls
Dina lungor lyfter hela din kropp

Jag pussar din handrygg

Jag pussar dina kinder

Viskar det jag kan ur Koranen

Du säger att du inte har bett på fem dagar nu

Jag säger att du är sjuk

Jag tänker be istället för dig

Det jag kan ur Koranen

 

Jag kan den nittionionde suran

När jorden skälver

 

Det hindrar all form av rörelse
Vad har hänt dig?
Jag rabblar guds nittionio namn som svar

Och pussar din handrygg, din panna, dina kinder

Säger

Du har överlevt krig
Du överlever det här

Jag har en sån övergripande känsla av att min tid här är en överdriven tid.

Jag ifrågasätter det odefinerade och det oformulerade. Det som ännu väntar. Det som skyndar. Jag kan inte pausa i något som ständigt är i rörelse. Jag förväxlar datorns fläkt med hjärtrytm. Jag tänker att det kanske är på samma sätt som när människor sjunger i kör, att deras hjärtrytm blir densamma. Ibland undrar jag om det går att mäta en människas existens i antalet tankar som tänks om den människan. Inte tankarnas innehåll utan mest att ens existens kanske bekräftas genom existens i andras medvetande. Och då tänkte jag att en kanske är död vissa dagar, just för att existensen inte bekräftats hos någon annan förutom datorfläkten och kanske ens föräldar. Så halvdöd då.

Och igår satt jag på badrumsgolvet och vattnade kaklet med tårar och så tänkte jag att jag ville spy, så jag försökte spy men det gick inte för det gick inte att spy upp känslor. Jag skrev ner det: "Det går inte att spy upp känslor. Spyr gör en vid magsjuka och/eller matförgiftning och/eller annan sjukdom orsakat av ett virus eller dylikt." Så jag ställde mig i duschen och började vattna vattnet med tårar, men det gick inte, för vatten behöver aldrig vattnas. Jag skrev ner det: "Det går inte att vattna vatten. Det enda resultet är att det blir mer vatten, en obetydlig handling, och du slutar känna ifall du ens tillför någonting, oönskad och onödig energiförbrukning. Vattna vatten gör en endast vid torka eller dylikt, då behövs allt extra vatten som finns.". När jag skrev det mindes jag att av jordens vatten är 97% saltvatten. En bekant som är kemist berättade att det inte var omöjligt men att det var otroligt dyrt att omvandla saltvattnet till drickesvatten. Jag tänkte på allt som folk lägger pengarna på som inte är att omvandla saltvatten till drickesvatten. Sedan somnade jag. Utan att veta vad det egentligen innebar.