Höstdagar kommer och försvinner med lika låg nivå av minnesvärde som sommardagarna och vårdagarna. Om det fortsätter så här lär hela min ungdom falla i glömska. Jag skriver som besatt i anteckningsböcker och på griffeltavlor "God morgon H, ät frukost och plugga på biblioteket, men inte för länge, det är inte värt det. Du är bäst!" Tack, brukar jag tänka och se hur bokstäverna blir till avlägsna, suddiga måltavlor. Jag försöker sikta med mitt vapen, träffar nästan precis men glider förebyggande ner med ryggen mot köksluckorna med gamla glasslådor i och tänker att jag är pacifist, vad fan gör jag med ett vapen egentligen?
Försvarsmekanismerna är min ammunition och min kropp är mitt vapen. Hur ska jag fredligt kriga med mina neuroner? I min dagbok skriver jag "Ibland misstänker jag att kopplingen mellan mina perceptioner och neuroner är defekt." Sedan skriver jag in jag amnesi i vårdguidens sökfält men suddar förebyggande bort bokstäverna och tänker att jag nog glömmer den här känslan av höstdagarnas övertagande påtaglighet av ickeexistens om ett tag.
"Jordens dagar är era dagar. Jordens nätter, även de era. Jag avundas er", skriver jag med avtryckaren.
