Jag står och huttrar vid Sergels tog då det kommer fram en uppenbarligen alkoholpåverkad kille med en cigarett i munnen som hälsar på mig med en rad franska fraser. Han frågar mig om en kille kan ha halsbanden som han har på sig. Det är två medelstora stenar i guld och silver. Jag svarar "Absolut! Finns ingen anledning till att du inte skulle kunna ha dom.". Han fortsätter "Jag hittade stenarna någonstans, och nu är de mina. Så jag kan ha halsbanden?". Under hela samtalet tittar vi varandra i ögonen, jag tänker att han ser ut som en poet. "Inte bara kan - du Ska ha dem." svarar jag honom. Han berättar att han funderar på att göra om dem till olika saker - en brosch, ett kortare halsband. Han blåser ut lite rök och sluddrar fram "Du förstår, jag är hemlös" och visar mig sitt identifikationskort, för att liksom bevisa det. Och då slår det mig. Jag lägger märke till hans småtrasiga skor, benvärmare som han tagit på sig över byxorna för att inte frysa och smutsiga, småblodiga fingrar. Jag tystnade, visste inte vad jag skulle svara.

Vi släpper varandras blickar och han säger "Hejdå, ha det bra.". Men halvvägs förbi mig hejdar han sig och säger "Vill du köpa en tidning förresten? Hjälpa en hemlös?" och jag tar på mina jackfickor och säger att jag inte har pengar på mig. Han svarar att man kan betala med mobilen nu. Men jag lägger en hand på bröstkorgen och säger "Tyvärr.". Han nickar och går vidare. Mina ögon fylls med tårar på grund av någon slags insikt. Jag vänder mig om och ser honom försvinna bakom ett hörn, just då vill jag springa efter honom och säga att jag visst ville köpa en tidning, att jag visst ville hjälpa en hemlös. Men han var borta. Och då svor jag för mig själv att nästa gång då ska jag inte se på medan personen snubblar vidare i ett kallt Stockholm. Nästa gång. Alltid detta nästa gång.