klar natthimmel
Idag under svenskan kom jag på en sorglig grej jag har ingen poesivän, nån som ser poesi på samma sätt som jag, nån som blir blank i ögonen åt samma ord. Det skulle vara kul att ha!
Det började med att jag läste "Låtar att läsa" på svenskatimmen och då dök Berännö Serenad med Håkan Hellström upp bland sidorna, och jag läste och sedan såg jag att det fanns frågor för att analysera texten. Och jag kände hur mina ögon blev blanka. Vad det berodde på vet jag inte. Men jag vet att jag verkligenverkligen vill analysera en dikt!
Idag skulle vi skriva en lista med saker som skulle kunna förändra våra liv och jag kom fram till att allt skulle kunna förändra mitt liv. Men det som står på listan förblir hemligt, visst blev du genast mycket mer nyfiken?
Nu sitter jag och motvilligt tränar på spanskaglosorna och häller i mig godis som jag egentligen inte vill ha. Jag orkar verkligen inte plugga in ord, det är helt enkelt inte min grej...
stekta ägg med ost!
Söndag,
det måste seriöst vara veckans tråkigaste dag. Idag har jag vaknat, fått obligatoriskt ångest över det och skrubbat toaletterna rena. Så lite nytta har jag väl bidragit med. (Min frukost idag var helk klart bäst! -Stekta ägg blandat med ost, prova!)
Jag har läst igenom min blogg och insett att jag låter som en ytters deprimerad person (?) vilket jag inte är. Jag är rätt glad faktiskt, men jag skriver inte när jag är glad, för jag vet inte hur man sätter ord på lycka. Hur sätter man ord på pirret i magen, hur kan man skrika ut sin lycka i ord? Om någon vet, dela med dig i så fall!
Jag sitter faktiskt och längtar till svenskalektionerna, vi håller på med lyrik och jag älskar det! Det är som konst, det där med poesi. Och man måste verkligen kunna känna för att kunna skriva, och jag vill verkligen kunna! Men det är ganska naivt att tro att man kan träna upp något sådan. Jag vill inte sitta och säga "Nu ska jag skriva, nununununu, okej, nej det där lät inte bra." osvosv. Jag vill att det ska komma naturligt, jag vill att orden ska rinna.
Jaja, svenska imorgon (yes)
jag minns regnbågar som ljuger
du tog mig tätt intill tiden och viskade lent
jag försvinner
Jag tappade tårar
men du gick efter och plockade upp dom och la dom i din ask
jag vet hur du sparar alla ting du ser
men
varför mina tårar?
frågade jag
Jag kommer att vattna regnbågen med sorg
så kanske den blir grå, för nu hånler den och lurar oss genom att säga
världen är inte alls grå! och i slutet av mig finns guld
men vi vet ju, att inget guld finns.
sa du (och andades ord i min nacke)
jag kommer alltid att minnas
sa du
men jag
jag kommer att glömma
impuls
Åh, vad jag önskar att jag kunde kalla mig poet!
Klingar det inte vackert? poet
Just nu är jag på vintermyshumör, men jag har ingen att sitta och dricka varm choklad med för tillfället. Så jag sitter och soffmyser med mig själv, med svartvita ikeatofflor på mina åh så frusna fötterna.
Jag gillar ordet impuls
puls
just i den sekunden
psst!
min nya själ
Inte heller idag existerade mitt rum,
så jag bestämde mig för att måla det,
med denna låt ekandes inuti.
men om jag tänker efter har jag inte sagt ett ord
Det är svårt att vara något man inte är, det är svårt att försöka.
Det är svårt att andas utan luft, det är svårt att försöka.
Det är svårt att höra dina ord, det är svårt att försöka.
Det är svårt.
Att ständigt höra att man inte är något är svårt, att ständigt känna sig tvingad att inte göra en stor grej av är svårt, att gå med ilande ben av osäkerhet är svårt.
Just precis nu är jag någon jag vill vara.
Eller
jag försöker, för det är svårt.
Jag försöker vara som dig, ser du inte?
Du har allt, märker du inte?
Konsten att med ord leva, det har du.
Själv råder jag över konsten att försöka
Hahaha, lycka till, för det är ju svårt.
