Nina Simone sjunger "Who knows where the time goes" och fyller rummets tomhet. Jag söker mig till platser där svaren finns. Men ju mer jag söker desto längre bort kommer jag. Jag flyr från tiden.

Min kväll inleddes med att ständigt försöka övertyga KS att mina känslor är befogade. Enligt hans analys är jag överkänslig, och behöver inte medicinen (den kanske gör mig sämre). Argumentet för det är jag, enligt honom, inte upplevt en större tragedi. Jag har inte förlorat mitt hem eller min familj och jag har inga bomber att vara rädd för att träffas av, eller minor att kliva på. När jag för femhundrade gången sagt att jag visst behöver min medicin och han för femhundrade gången, och mer, fastslagit att allt jag behöver är lite vilja. Det var som att mitt livs legitimitet förenklades till en simpel beståndsdel som kunde repareras med viljekraft och positivitet. Då presenterar jag den ocensurerade sanningen för honom och säger att om jag nu skulle sluta med medicineringen så skulle jag vara tillbaka till att inte vilja leva och inte känna min kropp. Han verkade förstå mer efter den meningen. Jag ville inte sitta kvar där och rättfärdiga min existens och mina känslor. Och bevisa för honom att jag visst hade den där viljan han pratade om. Annars skulle jag inte gå i terapi och ta min medicin. Nu vet jag inte vad mer jag kan säga. En del av mig väcks till liv och jag sitter och gråter i soffans vänstra hörn. Jag ger den plats.

Ryggen vilar mot den kyliga, vita, väggen och jag kan inte ens urskilja stjärnorna utanför. Kylskåpet är de enda som ger ljud ifrån sig, som ett bevis på dess existens, vår existens tillsammans. Och trots att lägenheten känns som en individuellt ting så kan jag sträcka på ryggen och se flera upplysta lägenhetshus några kilometer bort. Jag funderar på om jag kan se Globen även på natten.

Jag har börjat stryka under i tidningar för att påstå att jag börjat skriva dikter igen. Men det är bättre än att påstå att jag inte gör det. Jag antecknar dem på mobilen för att sedan glömma var de kom ifrån, hur de skapades och varför. Glömma att jag satt inne på Serieteket, att jag lagt i Lorentz & Sakarias' "Vi mot världen", pressat de välanvända hörlurarna mot mina öron och lyssnat igenom hela samtidigt som människorna i form av en formlös, färglös myrstack rörde sig nedanför mig på Sergels torg och Drottninggatan. Jag tänkte att jag inte alls behövde vara så värst långt upp i luften för att de skulle likna myror. Jag vek ner ärmarna på min blåa kappa och tänkte att jag i alla fall inte sett en blå myra.

 

Vi kommer alltid bära med oss själva, var vi än är eller blir. Aldrig kan vi bli historielösa. Aldrig kan vi låtsas som att tiden inte bara kan läka såren, utan också förändra dem. Ibland brukar jag tänka att jag egentligen inte vet någonting om rädsla och smärta. Och så kompletteras tanken med att jag sätter mig och skriver ur min sömnlöshet, som om den kom ur inget. Det finns för många komplexiteter i uppfattningen om vårt varande. Vad den ska innebära, i vilken ordning och i hur stor utsträckning. Och i samma andetag sträcker jag på ryggen, ser lägenhetshusens ljust som fyrtorn och tanken slår mig att de kanske också är stjärnor.