Positionssystem
Talet 0 är inte utan värde. Det fyller funktioner. Exempelvis för att visa en skillnad mellan två tal i ett decimalsystem, 1 och 10. 0 innan 1:an i en talföljd visar att siffrorna inte upphör i och med den utan att siffror börjar från och med den; både negativa och positiva tal. Kanske fungerar ett nollställt tillstånd på samma sätt.
Sekunderna när allting återvänder, när det nollställda åter är i funktion, är någonting som inte går att beskriva och göra rättvisa på samma gång. Det är som att besöka ett minne från en tid där du suktade efter någonting och det fanns inom räckhåll. Som att hålla fram din hand och se den färdiga produkten ligga där, synen blir mindre suddig, du känner igen dig själv. Men sekunden efteråt upphör den. Omvandlas den då till det de negativa talen representerar? Det vill säga att de måste uppfyllas för att nå upp till 0 för att sedan kunna bygga vidare på den positiva sidan? Ännu ett system av siffror som inte innebär samma sak som de positiva utan representerar sig själva? Att det nollställda tillståndet är mittpunkten där en står och väger mellan två möjligheter, båda lika innehållsrika?
Jag tänker kring min egen känsla av passivitet och huruvida den är verkligen eller om jag mäter den utifrån andras talsystem eller min egen definition av den. Att det arbetet jag gör när jag är på de negativa talens sida inte är likvärdigt de positiva talens? Men sanningen är att de väger lika tungt men verkar i sina egna dimensioner. Om jag inte gör arbetet på den negativa sidan så finns ingen balans i systemet. Problemet nu är att den positiva talsidan blir vilande. Mina ord, min penna, mina händer, mitt tal blir lidande. Alla mina aktiva sysslor omvandlas till någonting passivt. Ibland väcks viljan att vidröra dem men hindras av viljan att bli av med tyngden som kommer av ofullständigheten jag bär på den negativa sidan. Missförstå inte genom att tänka att negativt är dåligt och positivt är bra. Det jag menar med dessa är var mitt arbete sker. Det negativa sker i det egna rummet medan det positiva sker i det offentliga.
Om mina tankebanor kan översättas i siffror så har jag ett helt spektrum som kan uppfyllas och som kan leda till en balans. Och det i sin tur ger mig trygghet.
Sekunderna när allting återvänder, när det nollställda åter är i funktion, är någonting som inte går att beskriva och göra rättvisa på samma gång. Det är som att besöka ett minne från en tid där du suktade efter någonting och det fanns inom räckhåll. Som att hålla fram din hand och se den färdiga produkten ligga där, synen blir mindre suddig, du känner igen dig själv. Men sekunden efteråt upphör den. Omvandlas den då till det de negativa talen representerar? Det vill säga att de måste uppfyllas för att nå upp till 0 för att sedan kunna bygga vidare på den positiva sidan? Ännu ett system av siffror som inte innebär samma sak som de positiva utan representerar sig själva? Att det nollställda tillståndet är mittpunkten där en står och väger mellan två möjligheter, båda lika innehållsrika?
Jag tänker kring min egen känsla av passivitet och huruvida den är verkligen eller om jag mäter den utifrån andras talsystem eller min egen definition av den. Att det arbetet jag gör när jag är på de negativa talens sida inte är likvärdigt de positiva talens? Men sanningen är att de väger lika tungt men verkar i sina egna dimensioner. Om jag inte gör arbetet på den negativa sidan så finns ingen balans i systemet. Problemet nu är att den positiva talsidan blir vilande. Mina ord, min penna, mina händer, mitt tal blir lidande. Alla mina aktiva sysslor omvandlas till någonting passivt. Ibland väcks viljan att vidröra dem men hindras av viljan att bli av med tyngden som kommer av ofullständigheten jag bär på den negativa sidan. Missförstå inte genom att tänka att negativt är dåligt och positivt är bra. Det jag menar med dessa är var mitt arbete sker. Det negativa sker i det egna rummet medan det positiva sker i det offentliga.
Om mina tankebanor kan översättas i siffror så har jag ett helt spektrum som kan uppfyllas och som kan leda till en balans. Och det i sin tur ger mig trygghet.
