Länge har Gardells litteratur existerat i mitt liv. I form av någon sorts trygghet står böckerna och vilar i bokhyllan. Nu slukar jag hans nya bok, bär den med mig på tågresorna till stan, från stan, till skolan, från skolan. Jag har tittat upp från bokbladen och trott mig sett Rasmus lockiga hår. Jag har sett om avsnitten via SVTplay så många gånger. Jag har sett om scenerna som tar att handfast grepp om lungorna fler gånger än vad jag har fingrar att räkna på.

Fastän historien inte handlar om mig så berörs jag av kärleken och hur fjädertunt tillvaron kan bli. Hur fjädertunn människan kan bli. Jag lär mig historia. Jag minns dem, sörjer dem.