Jag brukar lämna små hjärtformade post-it lappar lite varstans i huset med små meddelanden, och igår såg jag att mamma sparat varenda en.

Henrik Berggren sa en gång "För att vara någonting annorlunda måste man kämpa" . Om man vill vara sig själv måste man gå mot normen, man måste våga. Men problemet med samhället idag är att man aldrig riktigt tänker på sig själv, utan alltid på andra. Vad andra ska tycka, om vad man har på sig/tycker/tänker/ser ut. Och om man är så pass stark så att man verkligen hittat sig själv och vågar vara just den personen man hittat så måste man kämpa. För man kommer alltid mötas av andra människors reaktioner, men frågan är: Är man tillräckligt modig för att möta dem?

Att vara annorlunda är att vara sig själv. För ingen i denna värld är som någon annan, var gäller utseende eller åsikter eller något annat för den delen. Vi har våra egna uppfattningar om saker och ting men vågar inte alltid stå för dessa. Vi har på ett sätt slutat vara egna individer, vi är som en enda massa som ständigt försöker behaga varandra. Och vad händer när någon verkligen vågar ta steget ut or massan och säga "Här är jag, take it or leave it"? Jo, vi säger att det är oacceptabelt och onormalt. Men det finns alltid någon i vår väldiga värld som spärrar upp ögonen och får den där bubblande känslan i bröstet och tänker "Det är jag, det är jag, det är jag" Och man känner att det är okej att vara. För någon annan är. Precis som man vill vara.

Detta är ett tack, till alla som orsakat den där bubblande känslan i människors bröst. Utan er skulle alla stannat innuti, och ingen skulle våga ta steget utanför. Världen är tack vara er.

Jag sitter här med världens stökigaste rum bakom mig -mitt rum. Men nu har det kommit till den nivån då det inte ens lönar sig att städa. Jag har ingen aning om vad jag ska göra (klockan tjugo i ett på morgonen), och det enda jag kan tänka på är att min blogg är så fasligt sporadisk, och när jag väl skriver någonting så är det något fullkomligt utan mening.

Jag har bestämt mig för att detta är sommaren då allt ska hända, för - hur svårt kan det va?
Detta är sommaren jag ska läsa alla böcker jag har på min lilla papperslapp i fickan, det är sommaren jag ska våga, det är sommaren då jag ska se filmerna jag aldrig sett och träffa människorna jag aldrig träffat. Det är också sommaren då jag förhoppningsvis ska känna lukten av sommarnatten i en stad i Sverige.

Men nu ska jag fixa mina lakan och tvätta ansiktet för att kunna vara vaken natten lång!

Internet blir helt klart tråkigare och tråkigare för varje dag. Men det kanske är jag som har slutat att vara kreativ, på...nätet. Men jag är delvis lättad över detta. Nu kan jag äntligen ägna mig åt något vettigt. Men på något sätt har datorn funnits där att fylla mina tråkiga dagar. Men nu är ju sommaren här, och vem behöver datorn på sommaren? (jag)

Det känns konstigt att jag ska sluta första året nu, en grej som känns ännu konstigare är faktumet att våran klass ska gå skilda vägar, vilket är synd. Men jag ser fram emot andra året, det gör jag.
Tyvärr är jag inte på mer skrivhumör än så här.

Grattis till min favoritmänniska som går ut nian.