- Benjamin Franklin

Jag sov när du dog
bara för att bevara minnet av dig
lite bättre
jag kanske till och med
drömde om dig
hur dit leende genomsyrade mig och lämnade ett hål i min hand
(det var där du skulle lägga din hand)

Jag sov när du dog
bara för att bevara minnet av hur dina fingrar
kändes mot min arm
när du lät dem göra mönster
lätt över huden
(vad annars var mina armar till för?)

När dina fötter bildade spindelväv över asfalten
som vi snubblade över
den sena aprilhimlen
dansade stjärnorna samtidigt bort från himlavalvet
ett blytungt täcke omfamnar alla levande organismer
stjäl allt syre och alla partiklar

Rädd för att ta det sista andetaget höll du handen
på bröstkorgen och kände
hur livet fortfarande var något
hur ett dunkande hjärta
fortfarande letade efter
handens närhet

Jag tror på återvändo!

Skrek du ut till den tomma stjärnlösa himlen

kom tillbaka, var densamma, kom tillbaka, var densamma,
kom tillbaka till mig, var densamma som förr

Lite varmare, höstigare, nyare, rödare hårfärg som bara märks i vissa ljus. Djupare färg, rödare löv, djupgrön mossa. Och det just nu mysigaste rummet jag vet, mitt rum.
Kanske hösten inte är så dum ändå.