Idag fick jag lära mig att fjärilskrama och stampa i golvet samtidigt. Jag fick lära mig mig om trauma. Jag blev ombedd att säga ifrån när den kramade mig bakifrån och tog tag i mina nedersta revben och tryckte till. Jag blev ombedd att skriva ner det jag ser, känner och hör. Jag blev ombedd att lukta på dofter jag tycker om och smaka på citroner.

Jag finner ett nöje i att skala vindruvor.
Att öppna ett granatäpple.
Att öppna plasten på en ny skiva.
Att stoppa ner en ny bok i väskan och veta att den är min för evigt.

Jag har förlorat kontakten med min kropp Är den ens min? Är det min hand som mina ögon ser? Är det mitt hår som jag färgar? Mina ögonbryn, mina ögonfransar som jag målar? "Känn på väggen med handen, påminn dig själv om att du finns." Jag drar höger fingertoppar mot vänster handflata, byter och drar höger handflata mot vänster fingertoppar. Jag känner hur mina nervtrådar aktiveras, men känslan av känslan aktiveras inte. Den hamnar i underläge. Jag hamnar i underläge och den yttre världen hamnar i överläge för den hånar mig. Hånar mig och säger att den finns, den finns mer än mig.

Att jag förlorat kontakt med verkligheten skrämmer mig. Jag önskar att jag kunde ta denna rädsla som kryper som en myrstack i lungorna och göra någonting av den. Skapa den. Omdirigera den till någonting större, betydande. Men vad definierar det? Nu tittar jag istället på en vit ruta som säger "Rökning dödar.". Tidigare var jag rädd för att varje cigarrett förkortar livet med sex minuter, att mina lungor kommer bli som två skrumpna trasor. Jag brukade rygga tillbaka när jag såg en rökares lungor bredvid en icke-rökares. Men nu försöker jag röka ut myrorna. Så jag sotar mitt inre, och fimpar morgondagen.

Jag försöker hitta bitar av min själ:
i föremål, ljudbilder, kaffekoppar, spegelbilder och mat. Jag missbrukar föremål, ljudbilder, kaffekoppar, spegelbilder och mat. Jag kastar dem i väggen, krossar dem mot pannan. Jag är övertygad om att jag måste hitta min motsvarighet i det yttre för att bevisa min existens.

Jag försöker hitta bitar av min själ:
Tar bilder för att bevisa för mig själv att I was here. I was her. Slickar på min handflata och pressar den mot badrumsfönstret. Jag glömmer så ofta, så jag hjälper till med ögonblicksbilder. Min mobil blir ett minnsallt. Konversationer jag haft med människor, platser jag varit på, musik jag lyssnat på.

 

Jag försöker hitta bitar av min själ:
Målar naglarna dramatiskt röda, målar läpparna i färgen Beach Party och målar en perfekt svart linje över ögonlocken. Ibland färgar jag varje fingertipp och drar händerna över ansiktet, benen, armarna.
"Det är bra att känna, känna att du finns."

Jag försöker hitta bitar av min själ:
Musiken, musiken, musiken. Du fanns där förr, men nu hör jag dig inte längre. Det är som om ljudvågorna bara når en centimeter in i örat, aldrig rakt in i hjärtat. Musiken, musiken, musiken. Du fanns där förr och återgav allt jag inte hade ord till att återge. Jag gråter på vår begravning. Vi finns inte mer.

Snön föll i två dygn ungefär. Jag höll om dig. Du grät. Jag grät inte. Jag söker efter kickar. Du är inte min kick. Jag skrev att jag aldrig kommer lämna dig. Du svarade att jag fick. Jag svarade att du kunde glömma att den tanken ens fanns. Du svarade att jag fick. Du skulle förstå. Men jag kunde inte förstå hur du ens kom på tanken att ens tillåta mig.

En gång längtade jag bort från den här staden. Jag stod och tittade ut genom mitt fönster och tänkte att någonting måste finnas bortom träden, bortom vattnet och husen, bakom bergen och flera mil till. Det måste finnas någonting mer, fler som mig. Som drömde lika mycket, som längtade efter det Större, mer levande. Här hade jag sett allt. Ett, så kallat, stadsbarn i en liten, så kallad, stad var precis som det låter, för litet, trångt, för många som slogs om syret. Det fanns inte så att det räckte till, och jag kom på det väldigt tidigt.

En gång längtade jag bort från den här staden. Jag förälskade mig i tanken på huvudstäder, avenyer och gränder. Jag ville veta mer, vilja mer än alla andra här. Jag kände att denna stad inte ens förtjänades att beskrivas med ord, de som bodde här förtjänade det ännu mindre. Därför var jag tyst. Det fanns inga ord för dem. Det dröjde länge innan jag hittade tillbaka till stavelser jag kunde använda för att staka mig fram till en, så kallad, mening.

En gång längtade jag bort från den här staden. Det bekanta, det instängda, det vardagliga och rutinmässiga. Jag satt hand i hand med min syster och sa: "Jag vet, jag vet, jag vet.", jag lovade henne att när jag tog studenten, då skulle jag vänta på henne. Sedan skulle vi fly, båda två. Vi skulle fly och vara fria. Aldrig skulle vi komma tillbaka.

En gång försvann jag från den här staden. Så fort jag bara kunde och fick. Jag packade ihop det allra nödvändigaste i en väska och en IKEA-kasse och pussade min familj adjö. Sa: "Gråt inte. Sluta säg förlåt.", till min mamma. Och med ens var jag hemlös. I en stor stad. Roslagbanor var sagotåg genom sagoskogar. Tunnelbanor tog mig till äventyrsdestinationer och jag var en del av varje människa omkring mig. Jag ville bo där, där och där, men jag var hemlös. Flyttade in och ut och panikbodde hos den, och den. Tills jag hittade hem.

En gång försvann jag från den här staden. Jag hade nått mitt mål, blivit fri. Varit där jag längtat efter att vara så många år tidigare. Men det Större fanns inte där. Det var en huvudstad, den hade gränder, den hade platser jag aldrig sett för. Den hade kaféer och museer jag aldrig besökt. Men det var utnött, otryggt. Eller så var det mitt inre som var det utnötta och otrygga. Men jag visste att ännu en gång, måste jag försvinna från även den här staden.