Den här staden
En gång längtade jag bort från den här staden. Jag stod och tittade ut genom mitt fönster och tänkte att någonting måste finnas bortom träden, bortom vattnet och husen, bakom bergen och flera mil till. Det måste finnas någonting mer, fler som mig. Som drömde lika mycket, som längtade efter det Större, mer levande. Här hade jag sett allt. Ett, så kallat, stadsbarn i en liten, så kallad, stad var precis som det låter, för litet, trångt, för många som slogs om syret. Det fanns inte så att det räckte till, och jag kom på det väldigt tidigt.
En gång längtade jag bort från den här staden. Jag förälskade mig i tanken på huvudstäder, avenyer och gränder. Jag ville veta mer, vilja mer än alla andra här. Jag kände att denna stad inte ens förtjänades att beskrivas med ord, de som bodde här förtjänade det ännu mindre. Därför var jag tyst. Det fanns inga ord för dem. Det dröjde länge innan jag hittade tillbaka till stavelser jag kunde använda för att staka mig fram till en, så kallad, mening.
En gång längtade jag bort från den här staden. Det bekanta, det instängda, det vardagliga och rutinmässiga. Jag satt hand i hand med min syster och sa: "Jag vet, jag vet, jag vet.", jag lovade henne att när jag tog studenten, då skulle jag vänta på henne. Sedan skulle vi fly, båda två. Vi skulle fly och vara fria. Aldrig skulle vi komma tillbaka.
En gång försvann jag från den här staden. Så fort jag bara kunde och fick. Jag packade ihop det allra nödvändigaste i en väska och en IKEA-kasse och pussade min familj adjö. Sa: "Gråt inte. Sluta säg förlåt.", till min mamma. Och med ens var jag hemlös. I en stor stad. Roslagbanor var sagotåg genom sagoskogar. Tunnelbanor tog mig till äventyrsdestinationer och jag var en del av varje människa omkring mig. Jag ville bo där, där och där, men jag var hemlös. Flyttade in och ut och panikbodde hos den, och den. Tills jag hittade hem.
En gång försvann jag från den här staden. Jag hade nått mitt mål, blivit fri. Varit där jag längtat efter att vara så många år tidigare. Men det Större fanns inte där. Det var en huvudstad, den hade gränder, den hade platser jag aldrig sett för. Den hade kaféer och museer jag aldrig besökt. Men det var utnött, otryggt. Eller så var det mitt inre som var det utnötta och otrygga. Men jag visste att ännu en gång, måste jag försvinna från även den här staden.
En gång längtade jag bort från den här staden. Jag förälskade mig i tanken på huvudstäder, avenyer och gränder. Jag ville veta mer, vilja mer än alla andra här. Jag kände att denna stad inte ens förtjänades att beskrivas med ord, de som bodde här förtjänade det ännu mindre. Därför var jag tyst. Det fanns inga ord för dem. Det dröjde länge innan jag hittade tillbaka till stavelser jag kunde använda för att staka mig fram till en, så kallad, mening.
En gång längtade jag bort från den här staden. Det bekanta, det instängda, det vardagliga och rutinmässiga. Jag satt hand i hand med min syster och sa: "Jag vet, jag vet, jag vet.", jag lovade henne att när jag tog studenten, då skulle jag vänta på henne. Sedan skulle vi fly, båda två. Vi skulle fly och vara fria. Aldrig skulle vi komma tillbaka.
En gång försvann jag från den här staden. Så fort jag bara kunde och fick. Jag packade ihop det allra nödvändigaste i en väska och en IKEA-kasse och pussade min familj adjö. Sa: "Gråt inte. Sluta säg förlåt.", till min mamma. Och med ens var jag hemlös. I en stor stad. Roslagbanor var sagotåg genom sagoskogar. Tunnelbanor tog mig till äventyrsdestinationer och jag var en del av varje människa omkring mig. Jag ville bo där, där och där, men jag var hemlös. Flyttade in och ut och panikbodde hos den, och den. Tills jag hittade hem.
En gång försvann jag från den här staden. Jag hade nått mitt mål, blivit fri. Varit där jag längtat efter att vara så många år tidigare. Men det Större fanns inte där. Det var en huvudstad, den hade gränder, den hade platser jag aldrig sett för. Den hade kaféer och museer jag aldrig besökt. Men det var utnött, otryggt. Eller så var det mitt inre som var det utnötta och otrygga. Men jag visste att ännu en gång, måste jag försvinna från även den här staden.
Kommentarer
Trackback
