Jag ifrågasätter det odefinerade och det oformulerade. Det som ännu väntar. Det som skyndar. Jag kan inte pausa i något som ständigt är i rörelse. Jag förväxlar datorns fläkt med hjärtrytm. Jag tänker att det kanske är på samma sätt som när människor sjunger i kör, att deras hjärtrytm blir densamma. Ibland undrar jag om det går att mäta en människas existens i antalet tankar som tänks om den människan. Inte tankarnas innehåll utan mest att ens existens kanske bekräftas genom existens i andras medvetande. Och då tänkte jag att en kanske är död vissa dagar, just för att existensen inte bekräftats hos någon annan förutom datorfläkten och kanske ens föräldar. Så halvdöd då.

Och igår satt jag på badrumsgolvet och vattnade kaklet med tårar och så tänkte jag att jag ville spy, så jag försökte spy men det gick inte för det gick inte att spy upp känslor. Jag skrev ner det: "Det går inte att spy upp känslor. Spyr gör en vid magsjuka och/eller matförgiftning och/eller annan sjukdom orsakat av ett virus eller dylikt." Så jag ställde mig i duschen och började vattna vattnet med tårar, men det gick inte, för vatten behöver aldrig vattnas. Jag skrev ner det: "Det går inte att vattna vatten. Det enda resultet är att det blir mer vatten, en obetydlig handling, och du slutar känna ifall du ens tillför någonting, oönskad och onödig energiförbrukning. Vattna vatten gör en endast vid torka eller dylikt, då behövs allt extra vatten som finns.". När jag skrev det mindes jag att av jordens vatten är 97% saltvatten. En bekant som är kemist berättade att det inte var omöjligt men att det var otroligt dyrt att omvandla saltvattnet till drickesvatten. Jag tänkte på allt som folk lägger pengarna på som inte är att omvandla saltvatten till drickesvatten. Sedan somnade jag. Utan att veta vad det egentligen innebar.

 

Jag har förlorat det talade ordet: Varje gång jag öppnar min mun för att tala med vänner, bekanta, främlingar, kollegor, de dementa som jag jobbar med, så stakar det sig i munnen. Som om ordförrådet blivit bestulet, som om jag drabbats av afasi. Jag säger lunch istället för middag. Det tar en hel minut för mig att hitta ordet som ska följa efter det redan sagda. När jag vill förmedla en tanke med talade ord så försvinner tanken, som om den aldrig existerat.

 

Jag har förlorat det talade ordet: Jag känner mig fattig, undernärd, ostimulerad, osedd. Jag har låtit mitt tal förmultna till en icke-existens (lexikaliskt: o-tillvaro, o-verklighet, o-befintlighet, icke-liv; o-bestånd, o-fortvaro; o-uppehälle, o-utkomst). Det är omöjligt att föra konversationer på reducerat språk, jag känner hur mitt skrivna språk sakta förfaller även det. Jag glömmer ord. Ordet faller in i glömska, jag faller efter. Hoppar du, hoppar jag.