Den atlantiska munnen
Jag har förlorat det talade ordet: Varje gång jag öppnar min mun för att tala med vänner, bekanta, främlingar, kollegor, de dementa som jag jobbar med, så stakar det sig i munnen. Som om ordförrådet blivit bestulet, som om jag drabbats av afasi. Jag säger lunch istället för middag. Det tar en hel minut för mig att hitta ordet som ska följa efter det redan sagda. När jag vill förmedla en tanke med talade ord så försvinner tanken, som om den aldrig existerat.
Jag har förlorat det talade ordet: Jag känner mig fattig, undernärd, ostimulerad, osedd. Jag har låtit mitt tal förmultna till en icke-existens (lexikaliskt: o-tillvaro, o-verklighet, o-befintlighet, icke-liv; o-bestånd, o-fortvaro; o-uppehälle, o-utkomst). Det är omöjligt att föra konversationer på reducerat språk, jag känner hur mitt skrivna språk sakta förfaller även det. Jag glömmer ord. Ordet faller in i glömska, jag faller efter. Hoppar du, hoppar jag.
Vi skulle nå Atlantens botten tillsammans. Där finns mer liv än vad människan känner till. J berättade att det finns berg mycket högre än Mount Everest. Det är min favorithistoria. Den ovissheten är min längtan. Att det finns mer människan inte känner till. Något oupptäckt som naturen vägrat oss tillträde till. Där finns en existens (lexikaliskt: tillvaro, verklighet, befintlighet, liv; bestånd, fortvaro; uppehälle, utkomst) som vi aldrig bevittnat, men som inte reduceras för det. Vi kallar det mysterium, fläck i vetenskapen. Jag frågar J om de sänt ner ljudsignaler för att mäta avstånd. Jag tänker mig att existensen där nere aldrig skulle beröras av de ljudvågorna Ingenting skulle studsa tillbaka. Utan ljudet skulle reduceras, ljudet skulle staka sig i den atlantiska munnen och sedan försvinna i det gap som omvandlar människans ljud till icke-existens. Jag undrar om det är där mitt talade ord försvunnit. Jag undrar om jag doppat mitt huvud under vattenytan och sagt allt jag vetat för att sedan låta det sjunka, reduceras, icke-existera.
Kommentarer
Trackback
