När din själ
hängts upp i taket
och när dina
andetag
svävar
över molnen
så ligger du
flera meter under
marken
med hjärtat
inklämt
mellan
kliande revben
och såren under
ögonlocken gör att
du inte kan blunda
du sväljer jord
för att komma upp
till ytan
tillslut är det
det enda som flyter runt
i dina vener

när du äntligen är på ytan
kipar du efter luft
men den svider i näsväggarna
och du ger upp
tappar andan
och faller
flera meter under marken
med kliande revben
och jord under naglarna

Jag visste att jag inte skulle ha sett Fahrenheit 9/11 idag, på skolan. Jag trodde jag skulle klara det, men i själva verket grät jag floder på insidan, det forsade hat och saknad och sorg.
Och nu sitter jag här några timmar senare, och gråter. Utåt

Människor använder sällan ordet rosenrasande men jag kan med gott samvete säga att jag är det. Jag är totalt rosenrasande på G W. B och hans krig mot mina föräldrars älskade hem. Det är sant att människor (nästan) alltid handlar själviskt, gör jag något bra så gör jag det för att den andra ska må bra, men även för att jag själv mår bra av det. Och så har vi ju Irak-kriget där människor är grundlurade, det handlar om inget annat än pengar.
Jag säger inte att allt var frid och förjd när diktatorn härjade, men
det har verkligen inte...jag kan inte avsluta meningen på ett rättvist sätt.

Jag tänker på alla okyldiga, alla barn, men även vuxna som förlorar allt och alla som de har kärt. De är människor som inte vet, de är människor som undrar.
Och Gud (om du nu finns) varför lyssnar du inte när de ropar?

Jag saknar min släkt, och tänk dig, jag har bara träffat ett få antal av dem, men de finns alltid inom mig, det vet jag. Jag kan inte fortsätta leva med tanken om att de kan dö, närsomhelst.
Om jag hade kunnat hade jag delat upp mitt liv i flera miljoner bitar och sedan strö de bitarna över alla som behöver liv. Jag skulle dock inte vara kvar då, men om jag hade kunnat rädda flera miljontals människors liv, i utbyte mot mitt eget så...skulle inte du?

Jag tror verkligen att jag inte kommer be om några julklappar i år. Så som mormor fastar så ska jag fasta från julklapparna. Jag ringde och frågade henne varför hon fastade och då sa hon att hon kunde be till Gud om hon (till exempel) ville att jag skulle lyckas på ett viktigt prov, och då säger hon på ett ungefär "Gode Gud, gör så att Hon klarar provet och i genlängd så skall jag fasta". Alltså: man fastar för att be Gud hjälpa någon (om han nu finns).

Tänk på resten av världen, för omväxlingens skull!

(och nu sitter jag här och känner tårarna som torkat på min kind)

Världens häftigaste lussebulle, av världens häftigaste bagerska!

men du är goare, min syster.



Idag har jag och min mamma varit och bakat kletche (fri stavning! det är en sorts arabisk "kaka" fylld med dadlar eller kokos, eller malda nötter). Och det var så mysigt, hon pratade om hur det var förr, när hon bodde i Irak. Under en sekund tittade jag ut genom fönstret och såg mörkret och de dalande snöflingorna. Och så blundade jag och hoppades att vi skulle åka tillbaka i tiden. Men när jag öppnade ögonen så var vi fortfarande kvar i mormors kök bland krossade nötter och deg. Jag förträngde att jag hade flera hundra sidor kvar i min engelska roman som jag var tvungen att läsa, den skulle finnas förevigt, men inte mormor (hur mycket jag än vill). Hon är en av mina favoritmänniskor, och så fort jag får chansen så säger jag Jag älskar dig till henne, för det gör jag verkligen.

Tidigare idag pratade mamma med morfars familj i telefon (jag saknar dom så). Jag hade nyss kommit hem från jobbet och jag satt i mitt rum, men så hörde jag att hon pratade med Sermed (min kusin som är 3,5 år). Så jag tassade snabbt till telefonen på nedervåningen (mamma var på övervåningen) och lyfte på luren för att höra hans röst, jag höll samtidigt för mikrofonen på telefonen så att mina andetag inte skulle höras. Allt jag ville var att höra, och minnas.
Jag minns hans snabba fötter över golvet i lägenheten i Syrien, hans syster Hanins lyckliga ögon (hur kan de vara så glada när de lever mitt i ett krig? jag beundrar dem) jag minns morfars trötta, vänliga ansiktsuttryck (jag minns inte hans röst, hur lät den?). Jag minns att morfar alltid sa Bagdad (det var det enda han kunde säga, han hade fått en stroke), och innan de skulle åka tillbaka sa han det igen (nu hör man förtvivlan i rösten) och med det ordet frågade han oss "När kommer ni till Bagdad och hälsar på oss?", och mamma sa att vi skulle komma och sitta i hans trädgård och äta frukterna han odlat...när kriget var över, eller i alla fall när situationen var bättre.
Han satte sig i bilen och de åkte iväg, men innerst inne visste vi alla att det skulle dröja flera år innan vi skulle ses igen.


 

På väg hem höjde jag ljudet på min iPod tills jag riktigt kunna känna tonerna inom mig (då är det perfekt!). Jag blandade spåren, och så började Måndagströst med Kungers spelas. Då började jag le, riktigt stort, och jag tänkte på världens bästa svenskalärare, och hur musiken på något sätt verkade så glad. Men sen så märkte jag att jag bet migsjälv på insidan av läppen, för att sluta le, jag tänkte nämnligen att det skulle verka konsigt om jag gick runt och log stort. Men varför kan man inte le när man går själv? Vem är det som säger att man ska vara helt tom i ansiktet när man är ute och går?
När jag gick där, men musiken i kroppen tittade jag upp mot himlen och förvånades över att den var så slaskgrå. I mina ögon var den inte det, det var som om ögonen ljög. Den alldagliga känslan var borta, och kylan var ingenting. Jag log, men bet mig i läppen igen. Mina vinterskor var varma, det var väl inte snö jag gick på, eller?
Tänk vad mycket som kan hända på vägen hem.

Jag känner mig lite som Google Translate, jag kan lite om allt, men inget om något. Jag skulle vilja vara riktigt bra på något, och stolt över det också! Men även om jag är det så ser jag det inte, personligen så tycker jag att jag är är medelmåttig. Skriva, rita, ta kort, spela fiol, you name it, medelmåttig på allt. Eller...jag försöker ju vara bra på det, men jag vet (vet jag?)att jag inte är det. Och även om någon säger att jag är bra på något så verkar jag bara blunda och stampa i golvet och vägra höra.
Det finns EN person som jag vill höra det av, och jag tror att jag endast då kan börja tro att jag möjligtvis duger, men den personen lär aldrig säga något.

Mitt ständiga tjatande om svenskalektionerna kommer nu, så ni som inte vill läsa det kan blunda!...NU
Jo- idag hade jag svenska och det började bra, jag hade lagt upp mina tankar om dikten Isfjäril, två teorier, och jag var ganska nöjd med dem också. Sen började de klassen analysera tillsammans, och då tog osäkerheten över. Jag tänke att jag kanske kunde vänta en stund och låta någon annan börja. Men sedan bara flöt det på, och tankarna sögs ur mig, de sa ungefär det jag ville säga (varför sa jag det inte?). Jag söng ner i stolen mer och mer, och tystades av min osäkerhet (dumma osäkerhet, kan du dö?).
Jag tror faktiskt bestämmt att det har att göra med känslan om att jag inte är bra nog, jag försöker övertala mig att tro på mig själv, men det är ju inte så enkelt alla gånger. Jag ville så gärna vara tjejen som kom med dom djupa, intressanta analyserna, men jag är inte den tjejen (men jag vill vara).

Sen innan jag gick ut från lektionen så sa Annelie (Hej förresten!) att hon läst min blogg, och jag blev förvånad, men väldigt glad. Hon sa också att det var en mysig läsning, jag antar att det är positivt!
Glad som jag var gick jag hem och läste igenom min blogg och försökte se den genom mitt kritiska öga och insåg att den inte var fullt så bra som jag önskat den varit. Jag vill liksom att folk ska säga Wow, men det var mer ett Jaha.
Hon sa att jag kanske inte ville att vuxna ska sitta och läsa min blogg. Jag vill att alla ska läsa! Alla som vill. Jag blir alltid lika förvånad när någon kommenterar eller säger att de varit inne på bloggen.

Nu ska jag dränka mig i spanska, och hoppas att jag får i mig något inför provet imorgon.
Adíos!

(Rubriken: Det sägs vara engelskans vackraste ord. Bland annat enligt Edgar Allan Poe & J. R. R. Tolkien)