hzr

Jag känner mig lite som Google Translate, jag kan lite om allt, men inget om något. Jag skulle vilja vara riktigt bra på något, och stolt över det också! Men även om jag är det så ser jag det inte, personligen så tycker jag att jag är är medelmåttig. Skriva, rita, ta kort, spela fiol, you name it, medelmåttig på allt. Eller...jag försöker ju vara bra på det, men jag vet (vet jag?)att jag inte är det. Och även om någon säger att jag är bra på något så verkar jag bara blunda och stampa i golvet och vägra höra.
Det finns EN person som jag vill höra det av, och jag tror att jag endast då kan börja tro att jag möjligtvis duger, men den personen lär aldrig säga något.

Mitt ständiga tjatande om svenskalektionerna kommer nu, så ni som inte vill läsa det kan blunda!...NU
Jo- idag hade jag svenska och det började bra, jag hade lagt upp mina tankar om dikten Isfjäril, två teorier, och jag var ganska nöjd med dem också. Sen började de klassen analysera tillsammans, och då tog osäkerheten över. Jag tänke att jag kanske kunde vänta en stund och låta någon annan börja. Men sedan bara flöt det på, och tankarna sögs ur mig, de sa ungefär det jag ville säga (varför sa jag det inte?). Jag söng ner i stolen mer och mer, och tystades av min osäkerhet (dumma osäkerhet, kan du dö?).
Jag tror faktiskt bestämmt att det har att göra med känslan om att jag inte är bra nog, jag försöker övertala mig att tro på mig själv, men det är ju inte så enkelt alla gånger. Jag ville så gärna vara tjejen som kom med dom djupa, intressanta analyserna, men jag är inte den tjejen (men jag vill vara).

Sen innan jag gick ut från lektionen så sa Annelie (Hej förresten!) att hon läst min blogg, och jag blev förvånad, men väldigt glad. Hon sa också att det var en mysig läsning, jag antar att det är positivt!
Glad som jag var gick jag hem och läste igenom min blogg och försökte se den genom mitt kritiska öga och insåg att den inte var fullt så bra som jag önskat den varit. Jag vill liksom att folk ska säga Wow, men det var mer ett Jaha.
Hon sa att jag kanske inte ville att vuxna ska sitta och läsa min blogg. Jag vill att alla ska läsa! Alla som vill. Jag blir alltid lika förvånad när någon kommenterar eller säger att de varit inne på bloggen.

Nu ska jag dränka mig i spanska, och hoppas att jag får i mig något inför provet imorgon.
Adíos!

(Rubriken: Det sägs vara engelskans vackraste ord. Bland annat enligt Edgar Allan Poe & J. R. R. Tolkien)