Steven Patrick Morrisseys röst brukar inte ofta få röra mig, men han har fått sing me to sleep många nätter nu, många dagar nu. I'm tired and I want to go to bed. Det finns inga dagar längre, inga nätter. Jag finns i någonslags timmeslös tillvaro och alla snabbspolas omkring mig. Ni finns, jag finns inte. Det är en kontrast som är ondviklig och därför slås vi mot varandra och knivar huggs in i mitt bröst, och jag gråter. Inte på grund av knivarna, de känner jag inte. Jag gråter för att du inte stryker mig över huvudet. Jag gråter för att du inte är här. Jag gråter för att du inte släpper allt och kommer. Jag gråter för att du, som jag talar till, inte älskar mig. Jag gråter för att jag är en ocean utan slut dit du aldrig kommer nå ner. Jag gråter över att jag gråter. Jag viskar rädda mig. Rädda mig. Rädda mig. I don't want to wake up on my own anymore.

Jag talade med solen. Den berättade för mig varför den steg upp, varför den entrade just mitt rum. Varför den inte lät det vara evigt mörker här, så som det är på insidan. "Insidor är alltid det", berättade jag för solen. Solen svarade att den ville visa att även om allt känns som evigt stillastående så är den inte det. "Jag finns, och om du märker det finns du", sa den.