Jag försöker lära mig att redigera filmer. Mitt första försök:

Det är inte många som kan göra filmer som Gus van Sant. Jag tror det var min syster som introducerade van Sant för mig. Hon hade hört talas om Paranoid Park och visade den för mig och Emma, det var ett rent mästerverk. Likaså alla andra filmer vi kom att se.

Jag ska berätta för er om min stora kärlek. Som trollband mig sedan första gången jag såg den. Ja, den. En film alltså. Amadeus. Åh ja. Med Tom Hulce som Mozart. Om ni inte vet vem det är så är det han som gör rösten till Quasimodo i Ringaren I Notre Dame på engelska.
Jag såg den för första gången i sexan och så blev jag störtkär i filmen, den var perfektion och den utspelas precis i den tiden jag önskat leva i (gärna tillsammans med Mozart också, mhm). Jag var som inne i mig själv och blev helt ledsen över att jag inte levde i filmen. Jag har visserligen kommit över detta (eller har jag det?). Men denna film är fortfarande, utan tvekan en av mina absoluta favoritfilmer. Och Mozart är fortfarande en av mina favoritkompositörer (ja, jag gillar klassisk musik).

Jag kom hem från Stockholm för någon dag sedan. Med mammas morbror och hans åttaåriga dotter. Det borde väl vara kul.
Idag var jag på badhuset för första gången på flera år jag var helt förbluffad över att ingen ångest överföll mig. Men efter andetagen kommer ångest. Alltid ångest. Jag vet inte varför men allt känns kvavt. Jag önskar att jag var extra bra på någonting. Eller bara lite bra. För nu tror jag att jag kan en massa men när jag sitter där med pennan och hjärnan så hör jag ekot i mitt huvud. Brist på inspiration. Eller brist på kreativitet. Jag vill inte ha brist på någonting. Vad har jag inte brist på? När mammas morbror frågar mig vad jag är bra på, vad jag gillar och brinner för så vet jag inte vad jag ska svara. Han har bara hört mig prata om hur bra min syster är på det ena och på det andra också. Han nickar gillande. Men när han vill veta vad jag är bra på så... blir det bara punkter. Och jag får "hon är inget speciellt" blicken. Eller så ger jag mig själv blicken.
Därför blir ett hån ett knytnävslag. När någon säger att jag bara försöker och försöker men att jag inte är så brister jag. Därför är det svårt för mig att inse när någon ger mig komplimanger. Därför är det svårt för mig när jag ser att andra kan.

jag döper honom till Philibert

Jag och min syser promenerade ner till hamnen för att träffa Emma och Pontus

precis som en sommarhimmel ska vara



leila

emma

leila och pontus

Efter jobbet kom Rebecka över, och trots att jag och Leila var slöa som bara den så lyckades vi se på film. Det blev Lost In Translation. Även om den inte handlar om så fasligt mycket så handlar den på något sätt om mer än det.