may angels lead you in
Jag sitter i bilen hem från lyckan, med lyckan instoppad i baksätet.
Skratten ekar i lungorna.
Jag försöker vara någon jag kanske inte är, men just i denna sekund är jag allt.
Jag sitter i bilen hem med lyckan i mina trötta, tunga ögon.
10 minuter för mig själv
Jag har länge funderat på tvånget att säga något för att inte verka tråkig. Åh, nu måste jag hitta på något att säga, gud vad fruktansvärt tråkig dom måste tycka att jag är nu. Men vad i helvete ska jag säga då? Sitter man och tänker för sig själv.
Ska jag säga det? Eller det? Men USCH vad tråkig, tänk om dom tror jag är konstig! Det är nog bäst om jag låter dom hålla igång konversationen. Och så håller det på- för mig. Är jag den enda som utsätter mig själv för tvångsmässig terror?
Jag har till och med börjat anpassa mina tankar efter andra, jag förföljs ständigt av att tanken att "Åh herregud, tänk om någon hör mig? Tänk om någon kan läsa mina tankar!" Och så börjar jag anpassa tankarna efter människorna som kan tänkas "höra" dom. Usch vad jag hatar mig själv för det! Varför ska jag anpassa mina egna tankar efter andra. Mina tankar som är den enda som är mitt. Mitt och ingen annans. Jag vill bättra på mig, men vad var det som fick mig att tro att människorna runt mig kunde höra tankarna? Om någon har ett svar, feel free to tell me.
Mitt i min "Jag måste hitta mig själv" sörjan så har jag tvingat migsjälv att anpassa allt efter andra, för att jag ska bli älskad, och accepterad. Min fruktan är att bli hatad av något. Det kan ha något att göra med att jag hatar att bråka och hatar att hata. Jag är inte bra på att hata och bli hatad. Men jag har en känsla av att jag borde bli det snart eftersom liver kommer med mycket hat. Den enda jag riktigt har hatat är nog migsjälv.
it's the only life I know, to weare the streets of this town
Livet nu...är bäst, nej...det är inte bäst, det duger, och är sämst, nej det är inte sämst, det...duger
Löng.
Ett försök till.
Livet nu är....hopplöst.
Hon är besviken och vill inte vara, vill inte, vill ingenting. Hon säger inga ord, helt förkrossad, jag sviker henne. Eller, jag sviker henne? Jag känner mig sviken.
Hennes skrik ekar i oss, NI GÖR MIG BESVIKEN.
Gör vi?
Jag fick också reda på att någon som stog mig relativt nära dog i cancer i måndags. Jag blev rädd och tom.
Tysta tårar grät jag, tårar ingen vet om. Hennes dotter sa men du kan ju inte lämna mig nu, jag är ju fortfarande ett barn.
Vad svarar man då, på din dödsbädd?
Dotterns ord skär innuti.
Ännu en gång gick jag till skolan, som alltid, och musiken lyssnade jag på, som alltid. Allt var precis som alltid förutom känslan i mig. Varje trummslag kändes Henriks råa röst kändes, gitarrerna, basarna, allt kändes. Just då. Det fick mig att känna. Att släppa känslan av tunghet när jag andas.
Kan jag prata med dig nu? Kan jag krama dig som förr?
army of dreamers
Av någon konstig anleding kände jag ingen tvekan till att gå hem efter skolan, jag lyfte inte telefonen och ringde mamma, utan jag gick med nedfällt paraply i under den duggande himlen. Jag lyssnade på Nåt För Dom Som Väntar med Joakim Berg ( http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendid=110834500) på hög volym, endast då kan jag leva i musiken och inte verkligheten. Musiken är min drömmvärld, jag finns inte på samma mark, jag finns i musiken. Eller musiken finns i mig.
Det är otroligt hur musik kan styra liv, jag kan inte tänka mig ett liv utan musik. Det är nog för att man vill veta att känslorna man känner existerar, att det finns, att jag finns.
Jag började känna att regnet föll så jag skyddade mig från regent med mitt regnbågsfärgade paraply. Under paraplyet fanns jag och över det fanns inget, jag bara studerade regndropparna som landade på mig, men som aldrig nådde mig. Allt kring mig existerar inte, jag bara tänkte på hur ståtlig jag kände mig. I musiken är jag ensam, stark och svag, jag är hel men förstörd, jag har en längtan efter solljus.
Jag har kommit på varför jag inte deltar i disskutioner, jag hör vad de säger, men det ointresserar mig, deras instängda tankar stimulerar mig inte.
Jag blir så irriterad på oss människor, inte alla, men de flesta, mig själv inräknad. Vi ser saker hända, men vi agerar inte, vi tänker "nej det har jag ingenting att göra med, det fixar någon annan", eller så tänker vi att vi ska agera, men gör det inte. varför gör vi inte det, är vi rädd för att hjälpa, rädd för konsekvenser. När någon blir slagen står man där och småskriker "sluta!", går inte imellan, man vill ju inte själv få sig ett slag?
