it's the only life I know, to weare the streets of this town
Livet nu...är bäst, nej...det är inte bäst, det duger, och är sämst, nej det är inte sämst, det...duger
Löng.
Ett försök till.
Livet nu är....hopplöst.
Hon är besviken och vill inte vara, vill inte, vill ingenting. Hon säger inga ord, helt förkrossad, jag sviker henne. Eller, jag sviker henne? Jag känner mig sviken.
Hennes skrik ekar i oss, NI GÖR MIG BESVIKEN.
Gör vi?
Jag fick också reda på att någon som stog mig relativt nära dog i cancer i måndags. Jag blev rädd och tom.
Tysta tårar grät jag, tårar ingen vet om. Hennes dotter sa men du kan ju inte lämna mig nu, jag är ju fortfarande ett barn.
Vad svarar man då, på din dödsbädd?
Dotterns ord skär innuti.
Ännu en gång gick jag till skolan, som alltid, och musiken lyssnade jag på, som alltid. Allt var precis som alltid förutom känslan i mig. Varje trummslag kändes Henriks råa röst kändes, gitarrerna, basarna, allt kändes. Just då. Det fick mig att känna. Att släppa känslan av tunghet när jag andas.
Kan jag prata med dig nu? Kan jag krama dig som förr?
Kommentarer
Postat av: carro
du beskriver allting så vackert hazar, och jag blir verkligen rörd och kan relatera till det du skriver. Jag hoppas att det inte kommer kännas lika tungt sen. Musik hjälper alltid. Det avskärmar. Det får en att fouksera på varenda detalj.
Jag tycker om dig, VERKLIGEN <3
Trackback
