hzr

Jag sitter här och stirrar på rubriken "Nytt inlägg". Jag har bestämt mig att jag ska skiva, men inte om vad. Om något viktigt ekar det i mitt huvud. Vad är viktigt? Allt är viktigt.

Av någon konstig anleding kände jag ingen tvekan till att gå hem efter skolan, jag lyfte inte telefonen och ringde mamma, utan jag gick med nedfällt paraply i under den duggande himlen. Jag lyssnade på  Nåt För Dom Som Väntar med Joakim Berg ( http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendid=110834500) på hög volym, endast då kan jag leva i musiken och inte verkligheten. Musiken är min drömmvärld,  jag finns inte på samma mark, jag finns i musiken. Eller musiken finns i mig.

Det är otroligt hur musik kan styra liv, jag kan inte tänka mig ett liv utan musik. Det är nog för att man vill veta att känslorna man känner existerar, att det finns, att jag finns.

Jag började känna att regnet föll så jag skyddade mig från regent med mitt regnbågsfärgade paraply. Under paraplyet fanns jag och över det fanns inget, jag bara studerade regndropparna som landade på mig, men som aldrig nådde mig. Allt kring mig existerar inte, jag bara tänkte på hur ståtlig jag kände mig. I musiken är jag ensam, stark och svag, jag är hel men förstörd, jag har en längtan efter solljus.

Jag har kommit på varför jag inte deltar i disskutioner, jag hör vad de säger, men det ointresserar mig, deras instängda tankar stimulerar mig inte.

Jag blir så irriterad på oss människor, inte alla, men de flesta, mig själv inräknad. Vi ser saker hända, men vi agerar inte, vi tänker "nej det har jag ingenting att göra med, det fixar någon annan", eller så tänker vi att vi ska agera, men gör det inte. varför gör vi inte det, är vi rädd för att hjälpa, rädd för konsekvenser. När någon blir slagen står man där och småskriker "sluta!", går inte imellan, man vill ju inte själv få sig ett slag?