hzr

På väg hem höjde jag ljudet på min iPod tills jag riktigt kunna känna tonerna inom mig (då är det perfekt!). Jag blandade spåren, och så började Måndagströst med Kungers spelas. Då började jag le, riktigt stort, och jag tänkte på världens bästa svenskalärare, och hur musiken på något sätt verkade så glad. Men sen så märkte jag att jag bet migsjälv på insidan av läppen, för att sluta le, jag tänkte nämnligen att det skulle verka konsigt om jag gick runt och log stort. Men varför kan man inte le när man går själv? Vem är det som säger att man ska vara helt tom i ansiktet när man är ute och går?
När jag gick där, men musiken i kroppen tittade jag upp mot himlen och förvånades över att den var så slaskgrå. I mina ögon var den inte det, det var som om ögonen ljög. Den alldagliga känslan var borta, och kylan var ingenting. Jag log, men bet mig i läppen igen. Mina vinterskor var varma, det var väl inte snö jag gick på, eller?
Tänk vad mycket som kan hända på vägen hem.