hzr

 

 

Nina Simone sjunger "Who knows where the time goes" och fyller rummets tomhet. Jag söker mig till platser där svaren finns. Men ju mer jag söker desto längre bort kommer jag. Jag flyr från tiden.

Min kväll inleddes med att ständigt försöka övertyga KS att mina känslor är befogade. Enligt hans analys är jag överkänslig, och behöver inte medicinen (den kanske gör mig sämre). Argumentet för det är jag, enligt honom, inte upplevt en större tragedi. Jag har inte förlorat mitt hem eller min familj och jag har inga bomber att vara rädd för att träffas av, eller minor att kliva på. När jag för femhundrade gången sagt att jag visst behöver min medicin och han för femhundrade gången, och mer, fastslagit att allt jag behöver är lite vilja. Det var som att mitt livs legitimitet förenklades till en simpel beståndsdel som kunde repareras med viljekraft och positivitet. Då presenterar jag den ocensurerade sanningen för honom och säger att om jag nu skulle sluta med medicineringen så skulle jag vara tillbaka till att inte vilja leva och inte känna min kropp. Han verkade förstå mer efter den meningen. Jag ville inte sitta kvar där och rättfärdiga min existens och mina känslor. Och bevisa för honom att jag visst hade den där viljan han pratade om. Annars skulle jag inte gå i terapi och ta min medicin. Nu vet jag inte vad mer jag kan säga. En del av mig väcks till liv och jag sitter och gråter i soffans vänstra hörn. Jag ger den plats.