hzr

Ryggen vilar mot den kyliga, vita, väggen och jag kan inte ens urskilja stjärnorna utanför. Kylskåpet är de enda som ger ljud ifrån sig, som ett bevis på dess existens, vår existens tillsammans. Och trots att lägenheten känns som en individuellt ting så kan jag sträcka på ryggen och se flera upplysta lägenhetshus några kilometer bort. Jag funderar på om jag kan se Globen även på natten.

Jag har börjat stryka under i tidningar för att påstå att jag börjat skriva dikter igen. Men det är bättre än att påstå att jag inte gör det. Jag antecknar dem på mobilen för att sedan glömma var de kom ifrån, hur de skapades och varför. Glömma att jag satt inne på Serieteket, att jag lagt i Lorentz & Sakarias' "Vi mot världen", pressat de välanvända hörlurarna mot mina öron och lyssnat igenom hela samtidigt som människorna i form av en formlös, färglös myrstack rörde sig nedanför mig på Sergels torg och Drottninggatan. Jag tänkte att jag inte alls behövde vara så värst långt upp i luften för att de skulle likna myror. Jag vek ner ärmarna på min blåa kappa och tänkte att jag i alla fall inte sett en blå myra.

 

Vi kommer alltid bära med oss själva, var vi än är eller blir. Aldrig kan vi bli historielösa. Aldrig kan vi låtsas som att tiden inte bara kan läka såren, utan också förändra dem. Ibland brukar jag tänka att jag egentligen inte vet någonting om rädsla och smärta. Och så kompletteras tanken med att jag sätter mig och skriver ur min sömnlöshet, som om den kom ur inget. Det finns för många komplexiteter i uppfattningen om vårt varande. Vad den ska innebära, i vilken ordning och i hur stor utsträckning. Och i samma andetag sträcker jag på ryggen, ser lägenhetshusens ljust som fyrtorn och tanken slår mig att de kanske också är stjärnor.