Du
Du var ofta ledsen.
Du sökte efter en tystnad men fann bara bruset som proklamerade sin existens genom en total direkthet. Du kunde inte undgå påtagligheten, utan ni fanns där i någon sorts rubbad symbios. Du fanns och ledsamheten fanns. Du fanns för att ledsamheten fanns. Och ledsamheten fanns för att du fanns. Ni hade inget utbyte, så kanske var det på ett parasiterande sätt ni levde ihop. I detta tillstånd andades ni samma luft, genom samma lungor, till samma hjärta, fastän ni upplevde kroppen på olika sätt. Ni kändes inte vid den medan ledsamheten kändes i den.
Än går solen upp.
Du minns att du var besatt av solen. Du funderade kring hur något så mäktigt kunde, för dina ögon, vara så betydelselöst. Det glödande klotet i din kropp kändes mer än vad de ultravioletta strålarna gjorde mot din medvetenhet.
Under sommaren satt du på gräset och höll fast nävar av gräs med händerna. Kanske tänkte du att du skulle tippa av från jorden om du inte höll i dig. De dagarnas minnesbilder finns kvar med ett svart filter.
Det glödande klotet skapade rök som steg från din mage till diit huvud och väl där försvann förmågan att se. Allt var optisk illusion. Och ni missförstod varandra på fundamentala sätt. Du saknade solen. Du saknande synen.
En gång drunknade du i havet.
Du hade bestämt dig för att döden var det som var på andra sidan nästa våg. Dödsgudens hand var sträckt mot dig, du kunde känna handen trycka ner ditt huvud när du försökte hinna andas innan nästa våg. Kanske var dödsguden vågen? Hade den kommit för att rädda dig? Du välkomnade den på ett sätt du aldrig välkomnat något eller någon främmande förr. Kanske hade ni setts förr? Kanske var det ledsamheten gestaltad i någonting konkret. Kanske var det solen som påvisade sin avlägsenhet. Som sa "Jag kommer aldrig gå upp mer", och kanske tänkte du att ni gick samma öde till mötes.
Ilskan fanns hos er.
Du lärde dig ducka och skapa en pansarsköld av din kropp. När du blev längre genomgick du en metamorfos som stärkte din benstomme. Du bröt inga ben, kunde göra volter och visade det gärna genom att stänga dörrar med kraft. Det skulle låta när de stängdes.
Fåglarna och fiskarna.
Du tror att fåglarna sjöng för att maskera era skrik. Eller skrek de med er? Och fiskarna hade ingen röst. Ni skaffade en sköldpadda som fick ett namn efter en grekisk gud som kunde göra motstånd. Ett djur som duckar, har en sköld, och ni undrade ändå varför. Du berättade att kaninen dog av en hjärtattack och hunden, vars namn lät som att en ropade "Dra!", till slut inte kunde sova om en inte skrek i samma rum som den.
Katten då?
Den räddades av att din kropp blev allergisk sekunden du skulle få den. Du tror att de bröt nacken av den på bondgården när ni åkte hem.
Du tror
att ni slog varandra. Rätta dig om du har fel, men du tror din hand träffade en kropp och lämnade avtryck som egentligen borde ha varit pussar.
Regnets bullrande låga.
Du försökte skölja bort sorgen med regnet. Rimligtvis borde något så rent som ösregn kunna rena dig från allt ont. Kanske kunde det rena århundraden av traumatiserat DNA. Går det att rena något som någon annan har smutsat ner? Har ni redskapen? Har ni antikroppar mot deras virus?
Du sökte efter en tystnad men fann bara bruset som proklamerade sin existens genom en total direkthet. Du kunde inte undgå påtagligheten, utan ni fanns där i någon sorts rubbad symbios. Du fanns och ledsamheten fanns. Du fanns för att ledsamheten fanns. Och ledsamheten fanns för att du fanns. Ni hade inget utbyte, så kanske var det på ett parasiterande sätt ni levde ihop. I detta tillstånd andades ni samma luft, genom samma lungor, till samma hjärta, fastän ni upplevde kroppen på olika sätt. Ni kändes inte vid den medan ledsamheten kändes i den.
Än går solen upp.
Du minns att du var besatt av solen. Du funderade kring hur något så mäktigt kunde, för dina ögon, vara så betydelselöst. Det glödande klotet i din kropp kändes mer än vad de ultravioletta strålarna gjorde mot din medvetenhet.
Under sommaren satt du på gräset och höll fast nävar av gräs med händerna. Kanske tänkte du att du skulle tippa av från jorden om du inte höll i dig. De dagarnas minnesbilder finns kvar med ett svart filter.
Det glödande klotet skapade rök som steg från din mage till diit huvud och väl där försvann förmågan att se. Allt var optisk illusion. Och ni missförstod varandra på fundamentala sätt. Du saknade solen. Du saknande synen.
En gång drunknade du i havet.
Du hade bestämt dig för att döden var det som var på andra sidan nästa våg. Dödsgudens hand var sträckt mot dig, du kunde känna handen trycka ner ditt huvud när du försökte hinna andas innan nästa våg. Kanske var dödsguden vågen? Hade den kommit för att rädda dig? Du välkomnade den på ett sätt du aldrig välkomnat något eller någon främmande förr. Kanske hade ni setts förr? Kanske var det ledsamheten gestaltad i någonting konkret. Kanske var det solen som påvisade sin avlägsenhet. Som sa "Jag kommer aldrig gå upp mer", och kanske tänkte du att ni gick samma öde till mötes.
Ilskan fanns hos er.
Du lärde dig ducka och skapa en pansarsköld av din kropp. När du blev längre genomgick du en metamorfos som stärkte din benstomme. Du bröt inga ben, kunde göra volter och visade det gärna genom att stänga dörrar med kraft. Det skulle låta när de stängdes.
Fåglarna och fiskarna.
Du tror att fåglarna sjöng för att maskera era skrik. Eller skrek de med er? Och fiskarna hade ingen röst. Ni skaffade en sköldpadda som fick ett namn efter en grekisk gud som kunde göra motstånd. Ett djur som duckar, har en sköld, och ni undrade ändå varför. Du berättade att kaninen dog av en hjärtattack och hunden, vars namn lät som att en ropade "Dra!", till slut inte kunde sova om en inte skrek i samma rum som den.
Katten då?
Den räddades av att din kropp blev allergisk sekunden du skulle få den. Du tror att de bröt nacken av den på bondgården när ni åkte hem.
Du tror
att ni slog varandra. Rätta dig om du har fel, men du tror din hand träffade en kropp och lämnade avtryck som egentligen borde ha varit pussar.
Regnets bullrande låga.
Du försökte skölja bort sorgen med regnet. Rimligtvis borde något så rent som ösregn kunna rena dig från allt ont. Kanske kunde det rena århundraden av traumatiserat DNA. Går det att rena något som någon annan har smutsat ner? Har ni redskapen? Har ni antikroppar mot deras virus?
Kommentarer
Trackback
