Jag har förlorat det talade ordet: Varje gång jag öppnar min mun för att tala med vänner, bekanta, främlingar, kollegor, de dementa som jag jobbar med, så stakar det sig i munnen. Som om ordförrådet blivit bestulet, som om jag drabbats av afasi. Jag säger lunch istället för middag. Det tar en hel minut för mig att hitta ordet som ska följa efter det redan sagda. När jag vill förmedla en tanke med talade ord så försvinner tanken, som om den aldrig existerat.

 

Jag har förlorat det talade ordet: Jag känner mig fattig, undernärd, ostimulerad, osedd. Jag har låtit mitt tal förmultna till en icke-existens (lexikaliskt: o-tillvaro, o-verklighet, o-befintlighet, icke-liv; o-bestånd, o-fortvaro; o-uppehälle, o-utkomst). Det är omöjligt att föra konversationer på reducerat språk, jag känner hur mitt skrivna språk sakta förfaller även det. Jag glömmer ord. Ordet faller in i glömska, jag faller efter. Hoppar du, hoppar jag.

Har ni någonsin sett erat hjärta slå? Nu tänker ni att det är omöjligt. Nu tänker ni att jag helt har tappat förståndet. Ni frågar er hur en kan se sitt hjärta slå om det är på insidan av kroppen?

Det började med att jag kände hjärtat, det slog hårdare än vanligt. Men det var ändå bekant. Det kändes som eldar i bröstkorgen. Men det var ändå bekant. Men så var det något som störde min syn. Något som ändå var i mitt synfält men inte i fokus. Mitt linne. Jag tittade ner och såg hur det rörde på sig i takt med slagen. Jag såg mitt hjärta slå. Som om mitt hjärta i själva verket var en trumma som slog och vibrerade ut ljudet. Som om det inte vore ett vanligt människohjärta. Eller som om det inte ville vara kvar. Eller som om det slog hårt och mycket för att det inte visste vilket slag som var det sista.

 

"I think that the really bad time of my depression was when I could not find that happiness in simple things. I devised a ritual to help myself through it, and to re-make the connection with the natural physical world that gets lost in depression.

What I did was to sit outside, quietly, raining or not, and concentrate completely on a leaf or a flower or a stone, feeling it, looking at it, putting it to my face, sometimes in my mouth, until I recognised it again, as both separate from and part of me. At my worst I just lay in the rain, or sometimes even the snow, until I could feel something not in my own head."

- Jeanette Winterson

Jag utmanar mig själv. Jag tvingar mig själv. Att drömma. Eller handlar det om att organisera och planera? Att motverka undergång? Nåväl, kalla det vad en vill, men jag tänker reclaima detta varande. Jag höjer långfingret, och säger: fuck the rest.

→ För det första ska jag må. Jag ska må alla mina måenden. Jag måste må dem för att kunna bearbeta dem och till slut inte må dem.

→ Jag ska träffa mina vänner.

→ Jag ska vistas ute i alla fall ett litet tag, varje dag. Även dagarna jag inte orkar. De dagarna är viktigast.
Tänk att det finns tusentals parker att sitta och vara på. Allt jag behöver är en filt. En bok. En termos. En penna och ett block. Vilket direkt tar mig till nästa punkt.

→ Jag ska skriva. Och ta nästa termin på allvar. Skapandets termin. Andas skapande, mitt skapande. Få bläck-kladdiga fingrar. Uppskatta att jag givit mig tiden.

→ Jag ska lyssna på föreläsningar. Vara en del av allt. Rörelsen.

→ Jag ska dansa mycket. Det spelar ingen roll om det är hemma på rummet eller ute på dansgolv.

→ Jag ska läsa böckerna jag köper. Och stryka under. Låta dem ta tid att läsa ut. Ingen tävlar. Jag får lägga ifrån mig böckerna för att sedan ta upp dem igen.

→ Jag ska börja titta på Rapport 19.30 igen. Varje dag, som förr.

→ Jag ska bli lärare. Mest poet egentligen. Men jag måste ändå ha ett sådant där levebröd-jobb. Och då är lärare det som kan få mitt hjärta att banka bäst. I svenska och engelska. Eller svenska och samhällskunskap. Men jag behöver inte skynda. Ingen behöver skynda. Det finns där. När jag får ork och livsglädje tillbaka.

 

→ Jag ska skapa Trädgården (ett ställe som just nu är halvt imaginärt, halvt verkligt).

→ Om jag inte kommer bo där hela året så kommer jag ha en vindsvåning med persiska mattor över trägolvet. Det ska alltid vara varmt där. Både på huden och i hjärtat. Ingen ondska ska få finnas där. Jag ska kunna se trädtoppar och hustak. Observera, det får inte vara i Stockholm. Framtida jag får gärna flytta ifrån Stockholm.

→ Jag ska hångla med människor jag tycker om och som tycker om mig.

→ Jag ska ta mig själv på allvar och fatta mitt eget värde. Se mig själv som en viktig individ.

→ Jag ska publicera böcker. Jag kommer vara en sådan där vettig författare.

→ Jag ska läsa Khemiri och ta mig tid att leta efter allt det gömda.

→ Jag ska ha storslagna middagar med vänner. Vi ska ha oförskämt kul med god mat och sällskapsspel.

→ Jag ska kunna recitera poesi. Göra som Jeanette Winterson som tog sig ur sin depression genom att läsa poesi högt framför spegeln tills hon kunde den utantill.

→ Jag ska finnas. Jag ska finnas. Jag ska finnas.

 

Nina Simone är den enda som kan rädda mig. Hennes röst fungerar som hjärtstartare.

Jag gör slut med alla mina relationer. Men det är inget arbete som sker utan smärta. Därför inleder jag inte heller några nya. Inga fler. Till slut ska jag stå där, själv, och då har jag segrat. Jag har vunnit över er. Jag har förgjort mig själv. Ingenting finns kvar, bara stoft av det som en gång benämndes vid namn, som nu inte har ett ord som definerar, liv.

 

 

 

Mamman träder in i rummet som är vitt, det är ett kök. Hon börjar hacka grönsaker. Tystnad råder under en längre tid innan den bryts med orden:

                                                                              Dottern
                                                       "Ska vi aldrig prata med varandra, eller?"

                                                                              Mamman
                                                "Jag har ingenting att säga. Jag flyttar, det är ordnat."

                                                                              Dottern
                                                                 "Varför är du arg på mig?"

                                                                              Mamman
                                                                   "Jag är inte arg på dig."

                                                                              Dottern
                                                                "Varför är du så sur då?"

                                                                              Mamman
                                                  "Jag är inte arg på dig, jag är arg på mig själv."

Här följer en samling repliker som på måfå plockas från antika texter som likväl kan appliceras på detta tillfälle. Diverse tårar ska tras tillbaka, häftiga gester och kort ton bör brukas.

De båda går av från scenen.

Ridå.

Skärpa, fokus, skärpning, fokusera

1. Bli psykopat

2. Upphör den naturliga produktionen av diverse vätskor som ska ge uttryck av diverse känslor
(vätska 1 & 2, avklarade)

3. Upphörda handlingar bör vara: att le, att vara snäll, att bry sig om, att se
Tillvägagångssätt: 

 

Idag fick jag lära mig att fjärilskrama och stampa i golvet samtidigt. Jag fick lära mig mig om trauma. Jag blev ombedd att säga ifrån när den kramade mig bakifrån och tog tag i mina nedersta revben och tryckte till. Jag blev ombedd att skriva ner det jag ser, känner och hör. Jag blev ombedd att lukta på dofter jag tycker om och smaka på citroner.

Jag finner ett nöje i att skala vindruvor.
Att öppna ett granatäpple.
Att öppna plasten på en ny skiva.
Att stoppa ner en ny bok i väskan och veta att den är min för evigt.

Jag har förlorat kontakten med min kropp Är den ens min? Är det min hand som mina ögon ser? Är det mitt hår som jag färgar? Mina ögonbryn, mina ögonfransar som jag målar? "Känn på väggen med handen, påminn dig själv om att du finns." Jag drar höger fingertoppar mot vänster handflata, byter och drar höger handflata mot vänster fingertoppar. Jag känner hur mina nervtrådar aktiveras, men känslan av känslan aktiveras inte. Den hamnar i underläge. Jag hamnar i underläge och den yttre världen hamnar i överläge för den hånar mig. Hånar mig och säger att den finns, den finns mer än mig.

Att jag förlorat kontakt med verkligheten skrämmer mig. Jag önskar att jag kunde ta denna rädsla som kryper som en myrstack i lungorna och göra någonting av den. Skapa den. Omdirigera den till någonting större, betydande. Men vad definierar det? Nu tittar jag istället på en vit ruta som säger "Rökning dödar.". Tidigare var jag rädd för att varje cigarrett förkortar livet med sex minuter, att mina lungor kommer bli som två skrumpna trasor. Jag brukade rygga tillbaka när jag såg en rökares lungor bredvid en icke-rökares. Men nu försöker jag röka ut myrorna. Så jag sotar mitt inre, och fimpar morgondagen.

Jag försöker hitta bitar av min själ:
i föremål, ljudbilder, kaffekoppar, spegelbilder och mat. Jag missbrukar föremål, ljudbilder, kaffekoppar, spegelbilder och mat. Jag kastar dem i väggen, krossar dem mot pannan. Jag är övertygad om att jag måste hitta min motsvarighet i det yttre för att bevisa min existens.

Jag försöker hitta bitar av min själ:
Tar bilder för att bevisa för mig själv att I was here. I was her. Slickar på min handflata och pressar den mot badrumsfönstret. Jag glömmer så ofta, så jag hjälper till med ögonblicksbilder. Min mobil blir ett minnsallt. Konversationer jag haft med människor, platser jag varit på, musik jag lyssnat på.

 

Jag försöker hitta bitar av min själ:
Målar naglarna dramatiskt röda, målar läpparna i färgen Beach Party och målar en perfekt svart linje över ögonlocken. Ibland färgar jag varje fingertipp och drar händerna över ansiktet, benen, armarna.
"Det är bra att känna, känna att du finns."

Jag försöker hitta bitar av min själ:
Musiken, musiken, musiken. Du fanns där förr, men nu hör jag dig inte längre. Det är som om ljudvågorna bara når en centimeter in i örat, aldrig rakt in i hjärtat. Musiken, musiken, musiken. Du fanns där förr och återgav allt jag inte hade ord till att återge. Jag gråter på vår begravning. Vi finns inte mer.

Snön föll i två dygn ungefär. Jag höll om dig. Du grät. Jag grät inte. Jag söker efter kickar. Du är inte min kick. Jag skrev att jag aldrig kommer lämna dig. Du svarade att jag fick. Jag svarade att du kunde glömma att den tanken ens fanns. Du svarade att jag fick. Du skulle förstå. Men jag kunde inte förstå hur du ens kom på tanken att ens tillåta mig.

En gång längtade jag bort från den här staden. Jag stod och tittade ut genom mitt fönster och tänkte att någonting måste finnas bortom träden, bortom vattnet och husen, bakom bergen och flera mil till. Det måste finnas någonting mer, fler som mig. Som drömde lika mycket, som längtade efter det Större, mer levande. Här hade jag sett allt. Ett, så kallat, stadsbarn i en liten, så kallad, stad var precis som det låter, för litet, trångt, för många som slogs om syret. Det fanns inte så att det räckte till, och jag kom på det väldigt tidigt.

En gång längtade jag bort från den här staden. Jag förälskade mig i tanken på huvudstäder, avenyer och gränder. Jag ville veta mer, vilja mer än alla andra här. Jag kände att denna stad inte ens förtjänades att beskrivas med ord, de som bodde här förtjänade det ännu mindre. Därför var jag tyst. Det fanns inga ord för dem. Det dröjde länge innan jag hittade tillbaka till stavelser jag kunde använda för att staka mig fram till en, så kallad, mening.

En gång längtade jag bort från den här staden. Det bekanta, det instängda, det vardagliga och rutinmässiga. Jag satt hand i hand med min syster och sa: "Jag vet, jag vet, jag vet.", jag lovade henne att när jag tog studenten, då skulle jag vänta på henne. Sedan skulle vi fly, båda två. Vi skulle fly och vara fria. Aldrig skulle vi komma tillbaka.

En gång försvann jag från den här staden. Så fort jag bara kunde och fick. Jag packade ihop det allra nödvändigaste i en väska och en IKEA-kasse och pussade min familj adjö. Sa: "Gråt inte. Sluta säg förlåt.", till min mamma. Och med ens var jag hemlös. I en stor stad. Roslagbanor var sagotåg genom sagoskogar. Tunnelbanor tog mig till äventyrsdestinationer och jag var en del av varje människa omkring mig. Jag ville bo där, där och där, men jag var hemlös. Flyttade in och ut och panikbodde hos den, och den. Tills jag hittade hem.

En gång försvann jag från den här staden. Jag hade nått mitt mål, blivit fri. Varit där jag längtat efter att vara så många år tidigare. Men det Större fanns inte där. Det var en huvudstad, den hade gränder, den hade platser jag aldrig sett för. Den hade kaféer och museer jag aldrig besökt. Men det var utnött, otryggt. Eller så var det mitt inre som var det utnötta och otrygga. Men jag visste att ännu en gång, måste jag försvinna från även den här staden.