hzr

Jag har alltid haft ett enormt behov av att beskriva världen omkring mig. Ge den ord, göra den konkret och diffus på samma gång. Även jag vill vara konkret och diffus på samma gång. På det sättet faller allt på plats. I en kaosartad harmoni som binds samman av ordet. Ordet som alltid har fascinerat mig. Det har givit mig tillgång till världar och historier. Det har till och med givit mig en makt som ibland varit tung att bära, men aldrig någonting som varit något jag velat bli av med, utan istället bemästra.

Det här är nakna ord. Eller så är det orden som gör mig naken.
Det är blottat för till och med när jag, i mitt skapande, hittar på så är det som att jag konstruerar lögner om mig själv. Som om jag delar upp mig själv i nya karaktärer, tvingar mig att känna det karaktärerna känner. Eller så är karaktärerna i själva verket delar av mig. De är de infekterade delarna som måste skildras för att helas. Ibland måste jag identifiera varenda kvadratmillimeter av en känsla med ord för att den inte ska växa och bli en outhärdlig tyngd. Jag skriver, glömmer, återkommer och förstår varför jag gång på gång återvänder till ordet. Vissa texter är skrivna i ett läge där inget annat får plats, inte ens minnet. Därför väljer jag orden efter melodi, och på så sätt skapar jag någonting för mig, för min egen överlevnad.

Med darrande kropp, rädd för att ordet ska förkastas, sprider jag texten vidare. Du måste förstå, de är nakna ord. Orden gör mig naken. Men ordet måste vidare. Dess existens måste berättigas och fastslås av andras ögon och sinnen. Så jag startar upp bloggar och publicerar fragment av mig själv för andra att tillgå. Och på så sätt bevisas min existens. Hur konkret eller diffus den än må vara.