Börja revolutionen med
Jag kom på mig själv att spänna mig. Eller sträcka på ryggen, ni vet. Undrade varför, för det var ju hemskt obekvämt. Slappnade av och märkte att det var magen jag höll in, som om det vore en vana liksom. Förfärad över faktumet att jag som aktiv motståndare till size zero sitter och gör detta, när ingen annan är i rummet. Jag släppte magen fri, lät den vila över byxkanten och känna att "Det här, det här är jag". Inte på något negativt sätt, absolut inte. Jag omfamnade hela min person och tänkte "Såja.". Varje liten negativ tanke försöker jag ersätta med en positiv. En kanske kan tänka att jag får ett pluspoäng för att jag gjorde det för min egen del. Men nej, det är bara sjukt mycket minus. Om inte jag själv kan lägga min energi på att älska mig och allt det som gör mig, vem ska då annars göra det?
Jag mindes en gympalektion i mellanstadiet. Vi hade haft simning och inne i omklädningsrummet hade vi skyndat in i bastun. Jag satt där längst upp, och två andra från min paralellklass stod nere på golvet varpå ena konstaterade "Om man kan ta tag i något på sin mage, DÅ är man tjock.". Det sas med en förfäran, och lite avsmak. Mitt mellanstadiejag tittade ner på dom väldigt smala skolkamraterna som just yttrat orden. Tittade lite i smyg på min egen mage och förstod att det var nåt fel. Fel på mig, javisst. Jag var ju ändå inte äldre än osäker trettonåring. Men samtidigt som jag litade blint på deras konstaterande så visste jag att det var nåt fel på dom också. Att de gick runt och tänkte på sådant, fastän det inte ens berörde dom. Som om de var på sin vakt. Kollade varje morgon om de kunde ta tag i någonting.
Utåt sett har jag alltid varit emot det eviga tjatet om vikt. Så länge en är hälsosam och lycklig, så borde väl allt vara på sin plats? Som jag skrev tidigare så försöker jag, ja, verkligen försöker ersätta varje negativ tanke med en positiv. Om en kan lägga energi på att välja ut ställen på kroppen som är fel, så kan en rimligtvis lägga minst lika mycket energi på det som är rätt (hemligheten är att allt egentligen är rätt). Men som sagt, utåt sett. Inåt har jag ju ändå blivit matad med en normerande bild. Från media. Alla filmer, teveserier, i alla tidningar och på nätet. För att inte glömma från människor omkring mig som blivit matade med samma skit. Det finns där, underliggande, om hur man bör vara, hur man bör se ut för att bli accepterad. När Monica i teveserien Vänner har på sig en fat suit så går skratten i bakgrunden i högvarv. Någonstans måste en reagera och säga stopp.
Jag blir ledsen när bara en kroppstyp återges, jag blir arg när det är det som skapar ideal.
Börja revolutionen med att släppa din mage fri. Börja revolutionen med att älska dig, varje del av dig.
Kommentarer
Postat av: anna
du är den bästa <3
Postat av: Evelina
Du är så grym Hazar!
Trackback
